Att vara hemma men ändå så långt borta

Jag sitter där på flygplanet med blandade känslor. Semestern är över för den här gången, fyra veckor tillsammans med familj & vänner och med mycket nya erfarenheter & minnen har gått mot sitt slut. Jag följer planets rörelse genom fönstret, bakom molnen kan man se hur havet möts av land, hur vi sakta börjar närma oss. Jag ser hur vi flyger förbi berget som jag ser varje dag här borta. Den känslan kommer jag tydligt ihåg. Jag känner hur kroppen slappnar av, som att jag har kommit till rätt plast och att allting kommer att bli bra. Jag känner mig som hemma. Det är så himla svårt att förklara hur mycket det här berget betyder för mig. Den symboliserar någonting som jag kommer att ha med mig i resten av mitt liv. Bara genom att se det känner jag mig hemma med båda fötterna på jorden. Jag har bott här i 9 månader under mitt 20 åriga liv, men det är sjukt hur en plats som annars är så långt bort kan kännas som sitt hem. Jag vet att när jag kommer lämna den här platsen så kommer jag tänka tillbaka på den här tiden och le. För jag vet att mount Taranaki alltid kommer att vara i mitt hjärta och en plats jag kommer att kunna komma tillbaka till för att samla energi. Jag har inte bara samlat på mig minnen och vänner, utan även ett andra hem.