Om prestationsångest

Hej. Jag har fastnat i en prestationsångestbubbla. För den som aldrig upplevt prestationsångest själv kan det vara svårt att förstå vad jag menar när jag säger så, men jag ska göra mitt bästa för att förklara. Bilden av mig själv som jag har, och bilden av mig som människor runt mig har stämmer väldigt sällan överens. Det finns liksom ingen kongruens, och hur jag än gör verkar jag inte kunna se det andra ser. Jag är jätteduktig på att fastna på detaljer, gärna negativa sådana och trycka ner mig själv. Inte bara trycka ner heller, utan stampa på mig själv när jag ligger ner, mosa sönder bitarna och skratta åt resterna. Vissa ögonblick i livet kommer man ju ihåg oavsett. Vissa ögonblick fastnar utan att man önskar det. Dessa ögonblick kan vara både av positiv och negativ karaktär, och hur man än gör går det inte att glömma dem. De positiva ögonblicken vill vi sällan glömma, för de var ju härliga, glada och gav oss någonting bra. De negativa däremot, tror jag att vi är många som gärna hade glömt bort. Nu tänker jag inte på händelser, eller större saker som sker i livet, utan småsmå stunder som etsar sig fast i minnet, och kan förstöra en hel dag, eller en hel vecka. Iallafall för mig. Det krävs inte mycket, inte mycket alls för att helt vända mitt humör. Jag kan ha en hur bra dag som helst, men så gör jag något fel, tänker inte tillräckligt långt, glömmer av saker eller gör någon besviken. Sånt händer ju. Det händer alla och det händer hela tiden, för att ingen är perfekt. Men ändå kan det förstöra min dag. Jag hittar liksom på i huvudet att mitt värde sjunker i andras ögon om jag gör fel, att folk tröttnar på mig för att jag inte vågar hänga med på alla roliga saker. Men, de små ögonblicken som förstör mest för mig är när jag inte är tillräcklig. Inte tillräckligt smart, inte tillräckligt förutseende, inte tillräckligt modig, inte tillräckligt fin, inte tillräckligt snabb, inte tillräckligt duktig. Jag vill inget hellre än att vara bra, om inte bäst på allt jag tar mig för i livet. Oavsett om det är att vara en kompis, en kollega, en anställd, en förebild, eller bara en människa så känner jag hela tiden tunga och stora krav på mig själv. Det är för det mesta bara jag som lägger kraven på mig själv, för andra bryr sig väl egentligen inte om hur jag presterar. Men på något vis lurar man i sig själv att alla har stenkoll på en, blir besvikna när något går snett, tappar tron när man inte levererar som man lovat eller slutar tycka om en för att man inte haft kraft nog att höra av sig. Man är rädd att höra att man inte duger från någon annan, för då blir ju ens egna tankar sanning. För tillfället är jag jättemycket inne i mitt eget huvud, analyserar allt jag gör, allt jag säger och hur andra reagerar på mig. I vissa perioder bryr jag mig inte alls, men nu är vi här. Jag är rädd att säga fel, inte vara tillräcklig och göra människor besvikna. Därför har det varit dålig uppdatering här på bloggen det senaste, och jag övertänker allt på Instagram något fruktansvärt istället för att lägga ut det jag känner för, när jag känner för det och med enda orsaken att jag känner för det. Jag sänker mig själv totalt på jobben jag har, redan innan jag börjat, för att jag tror mig veta att jag inte duger till eller gör ett tillräckligt bra jobb. När det gäller samarbeten på sociala medier vill jag inte göra företagen som tror på mig besvikna, jag vill inte heller att ni ska bli besvikna på mig gällande min prestation eller mitt engagemang. Det är en riktig strid ska ni veta, kampen i huvudet. Något som hjälper för mig är att tänka att jag är mer än mina handlingar. Okej, jag glömde en sak eller två på jobbet, jag fick prioritera om min dag och hann inte med allt jag ville, men än sen? Vad spelar det för roll? Det blir mest troligt en dag imorgon också. Ny chans, inte att göra allt rätt och att prestera på topp. Men ny chans att ta poäng mot motståndarlaget i hjärnan. Det är nog det mycket handlar om, att nita den jäkeln som sitter inne i hjärnan och skriker fula saker åt en. Man får nog bestämma sig för att peka finger åt den och leva sitt liv ändå. Jag jobbar på det, men just nu är det en seg match, om man säger så.