Min olycka för fyra år sedan

Obs: Lite halv otäcka foton ligger i slutet av detta inlägg. Q:Hej! Jag har fått höra lite kort om din olycka som hände för några år sedan, skulle gärna vilja höra lite mer från dig, hur du tog dig upp efter din olycka och hur det känns idag?  A: Oj, alltså den här frågan är himla känslig och jag har fått den flera gånger men tidigare valt att inte skriva om det. Nu känner jag mest att den här olyckan är väldigt viktig för mig att prata om ibland och nu mer än någonsin känner jag att det även är en bra tajming att skriva om den. Det var år 2012. Jag gick då i årskurs 9 och det var en helt vanlig måndag som vi var i skolan. Vi hade bild lektion och mer än så i stort sett kommer inte jag ihåg från den dagen men resten har dem andra som var med berättat för mig. Vi stod ute några tjejer på baksidan av skolan, där kör då en kille från min klass på sin moppe och olyckligtvis händer det att jag blir påkörd. Så jag flyger en bit och mitt huvud slår i asfalten. Jag svimmar av, pappa, polisen och ambulansen kommer lika fort som blixten. Allt går väldigt snabbt och ambulansen åker in med mig på Vrinnevisjukhuset i Norrköping men där sövde dem ner mig och klippte upp mina kläder. Därefter fortsatte ambulansen åka med oss till Linköping Universitet Sjukhus. Min hjärna svullnade så mycket efter smällen att dem var direkt tvungna att ta bort mina benlock i huvudet för att den skulle få plats och lov att svullna. De första två veckorna var jag nersövd för kroppen inte klarade av det. När jag sedan vaknade hade jag inget minne alls av vad som hänt, jag trodde inte på vad någon sa. Jag trodde alla bara skojade om att jag har varit med om en olycka. Tragiskt nog så var inte det fallet, jag fick sitta i rullstol och ha en specialformad hjälm som jag hade i ca 3 månader eftersom de inte kunde operera in benen igen. Mamma säger att jag låg på sjukhuset i 5 veckor men för min del känns det som att jag låg där i 3 månader men där har jag fel. Det var nog bara min hjärna som inte var så bra på att uppfatta tiden rätt (Kan ju bero på att jag fick genomgå 7 eller 8 operationer i huvudet). Men vi var iallafall tvungna att åka fram och tillbaka till sjukhuset under 3 månaders tid vet jag.  Jag var så himla bestämd om att jag ville börja gymnasiet samtidigt som resten av min gamla klass så jag tjatade och tjatade om att det var det jag verkligen ville göra. Därför var läkarna väldigt snälla och försökte lösa det här med att den sista operationen skulle ske innan det var för sent för att hoppa på skolan. De lyckades, de sa att "bara för hon så hemskt gärna ville börja plugga i höst har vi hittat en tid den 16 augusti. Det råkar vara min pappas födelsedag så det var på hans dag som min sista operation blev av. Efter det var såren tvungna och läka och besök var tvungna att göras eftersom de skulle dra ut stygn osv från huvudet. Ni ser själva hur de var tvungna att raka mitt huvud på olika ställen för att operationerna var tvungna att göras.  Rehab. Japp, min vänstra kroppshalva har sämre känsel än vad min högra har nuförtiden då min vänsterarm blev förlamad. Den fick jag åka till Linköpings rehabklinik varje måndag under ett års tid för att reparera och få tillbaka rörelsen. Mitt luktinne funkar inte så ofta, dem första åren efter hade jag varken luktsinne eller smaksinne men sakta har det krypt tillbaka så ibland funkar dem och ibland inte.  Där har ni hur allt gick till men om jag ska svara på hur jag tagit mig tillbaka är det ju med hjälp av Rehab, min familj, mina vänner och alla lärare som har stöttat. Och hur det känns nu kan jag säga att det känns förjävligt. Varför jag kände att jag kan skriva om det nu är för att det är nu mitt liv kommer igång med arbete och allt på riktigt. Den här olyckan tycker jag har hållit mig tillbaka, att om det aldrig hade hänt hade jag kommit så mycket längre i livet än vad jag gjort nu när det har hänt. Jag tänker på det här varje dag om hur min liv kunde ha varit. Jag hade liksom aldrig varit samma person som jag är idag om det inte hade hänt. Plus att jag dessutom blivit känsligare och känsligare över det, jag kan börja gråta väldigt lätt utav saker som påminner mig om det som jag gick igenom.  Senast i lördags satt jag med svullnade ögon för att jag tjutit sönder i över 1 timme pågrund av alla mina tankar kring detta. Jag tror inte människor runt om mig förstår hur allvarligt det verkligen var.  Jag är så tacksam till alla läkare, sjuksystrar, sjukhuset för allt dem gjorde för mig och hur dem fick stå ut med mitt tjat om t.ex att allt mitt hår var borta. Allt. Min familj som ställde upp allt för mig, de sköt i stort sett verkligen upp deras egna liv ett långt tag för att jag skulle överleva. Puss Filippa