Ansvaret över ett nytt liv

Det började med att jag såg ett instagraminlägg där en nybliven mamma skrev "känns som vi snor honom" när de skulle åka hem med sin bebis från BB. Jag började fundera över hur jag kände och hur olika alla faktiskt känner när det blir föräldrar. Det är många som sagt till mig att när de minns tillbaka på den dagen de kom hem från BB så kände de "Jaha, vad gör vi nu då?". För mig kändes det inte alls så. Självklart kändes det helt overkligt att åka hem med Viggo från BB men samtidigt kände jag mig så redo. Jag hade under hela graviditeten fantiserat om hur jag snart skulle få ta hand om min bebis och jag kände inte alls någon oro över hur jag skulle klara av det. Att bli mamma kändes så självklart. Jag har aldrig känt mig orolig över om jag ska klara av att ta hand om en ny människa. När vi va på föräldrargruppsmöte inför förlossningen var det mer än hälften som va rädda och nervösa för hur det skulle klara av att bli föräldrar när bebisen väl kommit. Det var rädda över att hela ansvaret kommer att vila bara på dom. Det var det minsta problemet jag tänkte på. Den biten kände jag mig inte alls orolig över, jag fasade inför förlossningen för vad jag skulle göra efter visste jag på sätt och vis.Även om jag mååånga gånger inte alls vetat hur jag ska göra (första gången Viggo blev ledsen, första gången han skulle bada eller när han fick konstiga utslag) så har jag ändå aldrig känt att jag inte klarar av det eller oroat mig för att jag inte kan ta hand om honom. Att ha hela ansvaret för ett nytt liv har för mig inte varit den största oron.Jag vet inte vart jag vill komma med detta men de är bara intressant hur olika man känner. Jag kände mig inte orolig över att jag inte skulle kunna ta hand om ett barn men desto mer orolig är jag över VÄLDIGT MÅNGA andra saker haha. Om någon annan mamma/gravid läser, lämna gärna en kommentar hur du kände/känner. Skulle vara kul att läsa<3 A