Blomman är växtens leende

Hallå! Är det bra med er?Nu är det åter fredag och vecka 7 lider mot sitt slut. Har ni sportlov, eller era barn kanske? Eller är det inte förrän nästa vecka det äntligen är eran tur? Jag har alltid trott att skolbarnen har sportlov samtidigt i Sverige. Men efter att ha följt nyheterna denna vecka och all uppdatering om covid-19, resa eller ej resa under lovet, så förstår jag att en kull redan haft sportlov denna vecka. Eller så kanske ni inte alls har sportlov, men gladeligen kan lägga ytterligare en arbetsvecka bakom er och gå mot helg istället! Här rullar det på! Jag växer och knodden likaså. Eller jag misstänker det starkt i alla fall, för det börjar bli rejält tungt nu. Min träning som jag har hållit igång under den period jag varit hemma, den måste nu slå ner på tempot. Jag märker mer och mer att kroppen inte mår lika bra efteråt av en pulshöjande träning som jag gjorde där i början. Så nu får jag ställa om aktiviteterna här framöver. I övrigt börjar det även bli tungt och påfrestande rent psykiskt nu. Vår knodd har intervaller. I tre till fyra dagar rör han sig mer lugnt och försiktigt. Och sen i ungefär tre dagar lever han rövare i magen, såhär har det hållit på. Men i takt med att han blir större och utrymmet krymper, står det att rörelserna kanske inte blir lika kraftfulla på samma sätt och mer glidande rörelser istället. Så i onsdags bröt jag ihop där en stund. Knodden hade en lugn intervall, det visste jag. Men med tanke på att han följer sin utveckling, blev rörelserna som han gjorde under denna lugna period än mer försiktiga och lugna. Vilket gör mig oerhört osäker på om jag ens känner något eller om jag inbillar mig. Eller räknas de rörelser som jag känner och han faktiskt ger mig eller är de för kraftlösa. Så där höll jag på och ältade tills jag bröt ihop i en liten pöl. Så på så vis tycker jag det är mer påfrestande att vara gravid nu än i typ vecka 12. I vecka 12 förväntades jag inte känna något. Jag kunde inget göra åt det lilla livet i magen som förhoppningsvis frodades och växte. Det enda jag kunde göra var att äta rätt, ta hand om mig och kroppen. Men nu är det så annorlunda - nu är vi så nära målgång och det faktum att han snart är här. Men det känns samtidigt så skört. Min oro som förälder kommer aldrig avta, jag förstår det, den kommer hitta nya sätt att yttra sig. Men hade knodden varit född hade jag sett om han andades och levde. Nu ser jag inte, nu måste jag våga lita på hans rörelser och vara uppmärksam på det, vilket då blir påfrestande rent psykiskt som ni förstår under hans lugna period. Så Marcus och jag gjorde som vi alltid gör och bestämmer att om vi inte känt honom mer tydligt innan ett visst klockslag så ringer vi till förlossningen. Nu kände vi honom mer tydligt och igår kväll levde han rövare. Så misstänker att det är dags för en mer aktiv period nu. Så igår när det ringde på dörren och jag fick ett blombud från min käraste vän och hennes fästman, kan jag ju lova er att det riktigt lyste upp hela min tillvaro!  Jag älskar blommor! Ett citat lyder ju att blomman är växtens leende. Och jag tycker verkligen det är så passande. Vem blir inte glad av att få en blomma?Oavsett om det är en så vacker bukett jag fick igår, eller en liten maskros som ett barn så snällt har plockat och vill ge. Det smittar till ett leende och jag kan verkligen bli sådär sprudlande glad och lättare i sinnet av att bara sitta och titta på en blombukett. Så inte nog med att det var himla fint av våra kära vänner att skicka ett blombud som skänkte mig extra glädje och piggade upp min tillvaro, de skulle bara veta hur passande i tiden det även var ;)  Som jag uppskattade detta, det värmde så väldigt mycket! Igår passade vi även på att föreviga bebis magen. Jag är inte riktigt bekväm i min kropp som gravid. Det är jättemysigt när knodden buffar och så, men jag känner mig inte som mig själv alla dagar. Jag är oerhört tacksam mot min kropp som orkar bära mig och vårt barn. Jag är stolt över bristningarna på magen. Det stör mig inte att jag blivit större, det hör ju till och är en självklarhet eftersom mitt barn är välmående och växer. Det är inte det som är grejen, utan ibland känner bara inte igen mig själv i kroppen, rörelsefriheten till exempel. Men jag är tacksam, tacksam för att kroppen bär oss och för att den fungerar. Jag tänker även att vi alla kommer uppskatta dessa bilder av magen sen när knodden väl är ute.... Tänka sig, nu är det ca 3 veckor kvar om knodden skulle vilja vara punktlig. Tänk, snart är han här.Om jag får hoppas, så hoppas jag att det inte dröjer alltför länge och att han kommer snart. Om inte annat har jag sett tips om att man kan dricka en förlossningsdrink för att få igång förlossningen om man går över tiden. Jag syftar då på den som innehåller vatten, citron, honung, färsk ingefära och cayennepeppar. Är det något ni har erfarenhet av och vad tyckte ni i så fall? Det var ju inte att man läste utan att bli lite nyfiken....Nu ska jag käka lite lunch och sedan får vi se vart denna dag tar vägen. Ta hand om er!