Det största av allt

Hej hopp! Hoppas allt är bra med er?Nu har äntligen vår son kommit till världen och vänt vår värld upp och ner. Han kom den 27 mars kl. 01:36. Förlossningen behövde sättas igång, då vår lille herre visade väldigt få tecken på att vilja komma ut. Trots några kämpiga timmar där min kropp strejkar och knoddens hjärtslag sjönk, så är föda barn det häftigaste jag varit med om. Min upplevelse är att Marcus och jag var ett väldigt bra team under förlossningen. Marcus stöd genom massage, beröring och egentligen bara genom vår samvaro var till stor hjälp psykiskt och för smärtan under värk arbetet. Hade det inte varit för att kroppen svarade dåligt på droppet som var värk stimulerande är jag säker på att vi kommit igenom hela förlossningen med enbart massage, värme och andningstekniker. Vi kom nämligen väldigt långt på enbart det innan kroppen strejkade mot droppet. Nu säger jag inte att det är fel med smärtlindring, för det är absolut till stor nytta och det gav min kropp välbehövlig vila de sista timmarna av förlossningen. Men innan jag tog smärtlindring så var det en mäktig känsla att vara så närvarande i sin kropp. Att följa med i varje värk, känna hur Marcus massage lindrade smärtan och hur andningen gjorde mig tung för att hjälpa bebis att komma ner. Det var mäktigt att vara så närvarande och att känna att det vi gjorde hjälpte. Vi som ett team arbetade genom förlossningen liksom. Sen när det väl var dags att krysta upplevde jag att det gick fort. Det gjorde liksom inte ont, det var snarare skönt att äntligen få trycka på. Och sen, efter den långa förlossningen var han plötsligt där på mitt bröst. Vi åkte hem från BB den 29/3. Vi ville vara säkra på amningen innan vi åkte. Sen har äventyret fortsatt på hemmaplan.  Veckorna med Algot, som han heter, har gått fort och varit omtumlande. De första veckorna hade jag kraftiga svängar i mitt känslo liv. Det var verkligen baby blues. Jag kände mig värdelös som mamma och allt jag gjorde kändes fel. Samtidigt som jag kände djupa känslor av detta, varvades det med känslor av eufori. Det fanns liksom inget stabilt mellan läge, det var antingen det ena eller det andra blandat med sömn brist. Nu snart fyra veckor senare börjar jag känna igen mig själv. Vi i vår lilla familj har börjat hitta varandra mer och mer. Mina hormoner har nog stabiliserats en aning och sömnen fungerar bättre. Jag har nu ett stabilt mellan läge liksom. Sen förekommer fortfarande känslor av hopplöshet hos mig som förälder. Typ vid stunder som kl. 5 på morgonen när mitt barn är otröstlig och super förbannad för att vi måste byta en bajs blöja och inget vi gör hjälper. De stunderna förekommer rätt ofta, men mitt mående är liksom mer stabilt ändå. Jag börjar nu förstå de föräldrar som säger att de blir "kära" i sina barn. Vi har det bra här i bebis bubblan. Det är spännande, stort, omtumlande och utmanande på alla sätt och vis. Det största av allt  ❤