lever länge på denna dag

Hallå!Nu är det måndag. Ny vecka och ny månad till och med, 1:a februari för att vara exakt. På något vis känns februari lite lättare än januari, det var inget fel på januari. Men februari har jag alltid tyckt känns lite mer peppig på något sätt.Kan man säga så? Jaja, jag känner så i alla fall....Klockan hos mig närmar sig 9:00 när jag sitter och skriver detta. Det är ca 7,5 minusgrad ute och det har precis mulnat på och börjat snöa lite. Så vi får väl se om det blir lite mildare här framåt dagen, nu när det mulnat på menar jag. Jag känner mig lite seg och trött i kroppen just nu. Ozzy tycks känna likadant, för han ligger och sover i fönstret bredvid. Trött och seg i kroppen, men lätt i sinnet. I lördags träffade vi äntligen Karin & Alex. Som vi saknat dom!Dagen gav så mycket energi! Vi har inte träffats på ett tag så det var verkligen ÄNTLIGEN! Träffen ägde givetvis rum utomhus på avstånd till varandra. Fika hade var och en tagit med och förberett så vi inte behövde vidröra samma saker heller. Så avstånd till varandra och en stunds umgänge utomhus, försiktighetsåtgärder vidtogs såklart för att inte riskera någon smitta. Nu upplevde ingen av oss symtom, men man vet ju aldrig och därmed togs såklart det säkra före det osäkra för att inte öka smittspridningen i samhället. Som vid samtliga tillfällen, utav av de få, där vi faktiskt träffar någon utanför den egna bostaden.  Men vilken dag! Helt perfekt dag för att hänga ute tillsammans, landskapet klätt i finaste vinterskrud med en strålande sol på det!   Som ni ser, på behörigt avstånd till varandra. Man får ju försöka anpassa sig och ställa om i dessa tider.  Vilken underbar dag! Saknaden har varit stor och nu kommer det dessvärre dröja ett tag innan vi ses igen. Februari har gjort intåg och närmaste månaden kommer vi bara invänta knoddens ankomst. Men jag kände efteråt att denna träff gav mig en sådan kick för mitt välmående och min energi. En kick som jag kanske inte var riktigt medveten om innan att jag behövde, eftersom det nya normala som man blivit van vid är att isolera sig så mycket som möjligt. Men jag kände att det gav mig välbehövlig energi som gjorde att jag kände mig mer pepp inför förlossningen. Utan att vara riktigt medveten om det, kände jag efteråt att jag behövde få denna stund med min bästa vän. Få skratta tillsammans och prata en stund. Bara vi, som det alltid har varit. Snart är det ju inte bara vi, snart kommer det ju vara en knodd med i min famn vid sådana här tillfällen. Så efteråt kände jag att det var skönt, att vi både kände och visste att detta var sista gången vi sågs när det verkligen bara var vi, som det alltid har varit, som skrattar flamsigt ikapp som bara vi kan. Nu menar jag inte att Karin och jag aldrig kommer ses igen utan barn, för det kommer vi. Jag hoppas ju på några get away tillfällen med min bästa vän i framtiden när vi båda behöver fly make och barn för en stund för att bara få vara vi. Det kommer ju ske. Men ändå, det är ändå en skillnad, nästa gång vi ses kommer jag vara någons mamma. Så på något sätt, kändes det skönt att få träffas en sista gång innan förlossningen som bara VI. Nu talas vi vid på telefon och har kontakt såklart, men ni förstår vad jag menar....Jag kommer leva länge på denna dag!