väntans tider...

Hej hopp!Är det bra med er? Jag hoppas att ni får hålla er friska och krya. Jag är nu inne på min tredje vecka hemma på graviditetspenning. Hittills, måste jag säga att det går bra peppar peppar ta i trä. Jag försöker som sagt göra någon fysisk aktivitet varje dag samt att ha något mål med varje dag. I förra veckan rensades det på i garderober och tvättstuga. Lite varje dag, pö om pö innan vi åkte till tippen på torsdagen. I torsdags var jag även hos barnmorskan. Min barnmorska rådde ju mig i början av graviditeten att försöka att inte gå upp mer än 6 kg, detta på grund av tidigare övervikt. Detta har som jag nämnt satt lite negativ press på mig. Nu mår jag bra av att träna, att få göra någon fysisk aktivitet om dagarna för kroppens skull. Men på något sätt har det inte bara blivit för min del, utan även för barnmorskans skull. Så i torsdags när jag var där och vågen visade att jag gått upp ett gram sedan slutet av december, blev både barnmorska och jag nöjd. Jag blev mest nöjd för att barnmorskan blev nöjd. Barnmorskan blev nöjd för att jag bromsat min viktuppgång samtidigt som bebis växer. För trots att jag inte gått upp i vikt, kunde hon konstatera att magen växt sedan föregående gång och att bebis därmed växer som han ska. Nästa gång jag ska till barnmorskan är den 9e februari, så får vi se om knodden vid nästa tillfälle har fixerat sig. Idag går vi för övrigt in i vecka 34. Så det är bara plus minus noll ungefär 6 veckor kvar. Ingenting är ju som väntans tider ;)  Men som sagt, hittills går det ändå bra att gå hemma och vänta på knodden. Igår tog jag en promenad med mamma. Vi kunde ses utomhus, hålla avstånd och umgås för en stund. Det var mysigt och väldigt skönt att få samtala med någon som man faktiskt känner och kan ventilera mycket med! På min promenad i tisdags blev det också lite social interaktion. Först träffade jag en äldre herre med en väldigt glad liten hund som ville hälsa. Så där blev jag ståendes en kortare stund och samtalade med honom på långt avstånd. Under samma promenad träffade jag en samarbetspartner som jag stöter på ofta i mitt arbete. Hon är föräldraledig nu och hennes lille parvel är 12 veckor. Så även där blev jag ståendes en stund och samtalade på långt avstånd. Så jag ser ändå lite människor, får lite interaktion. Marcus och jag försöker hålla oss isolerade och begränsa umgänge. Om vi ska träffa någon så sker det utomhus på avstånd en kortare stund, mest bara för att säga hej. Men även såhär, genom en enkel promenad, att titta upp och säga hej till den person som man möter - det kan ge så himla mycket mer om man bara vågar ta den där hälsningen. Så även om dessa samtal i tisdags inte gav mig lika mycket utbyte i interaktionen som med mamma igår, så är det ändå skönt att få en kortare interaktion med någon annan om så bara för en liten liten stund. Även om det bara är ett hej från en främling, så ger det ändå oss någonting. Förutom promenader sysselsätter jag mig även med att läsa och förbereda mig inför förlossningen. Min grund inställningen är att kroppen vet vad den ska göra, den kommer veta per automatik. Jag ska bara våga att följa den. Där ger boken Föda utan rädsla mig väldigt bra verktyg för att kunna följa kroppens signaler. Den här veckan har även förlossningsväskan packats och väldigt mycket mat har lagats. Del storkok av pulled pork, lasagne och en soppa. Många tipsar om att man ska förbereda matlådor nu innan bebis är född. Med tanke på att det blir en stor omställning med att leva med bebis, kanske laga mat inte är just det som man faktiskt vill/orkar lägga sin tid på. Så med dessa maträtter gjort plus en till matlåda i frysen, har vi en liten grund att stå på. Så ja, vi börjar känna oss redo här hemma. Knodden ska bara få växa på sig lite till i några veckor till. Nu ska jag kila vidare, ta en tupplur såhär på förmiddagen. Idag känns kroppen trött och seg. Därmed tänker jag faktiskt lyssna på min kropp och bara låta den få vara idag. Ta hand om er!