vem kommer jag att möta?

Hejsan hoppsan!Är det bra med er? Här rullar dagarna på, på något vänster. Jag har nu varit hemma i fyra veckor och på något vänster får jag dagarna att rulla på. Jag har på något vänster lyckats sysselsätta mig så att den ena dagen inte är den andra helt lik och jag kan ändå få känna en viss skillnad på vardag och helg. Mestadels just nu försöker jag ta till vara på solen. Vi har haft sol nästan hela februari känns det som, med enstaka undantag. Så de dagar de inte har varit för kallt och solen visat sig från sin bästa sida har jag varit ute bara för ett litet tag i fall för få lite solstrålar i ansiktet. I förra veckan tog Marcus och jag en promenad på stranden. Välbehövligt för oss båda, Marcus som inte kommer ut lika ofta på grund av jobb och jag fick för en gångs skull se en annan promenad slinga än standard rundan hemmavid. Underbart!  Någonting annat som jag börjat göra mer och mer nu, som jag inte gjorde i början av min hemma vistelse, är att jag vilar allt mer. Ofta har jag sällskap av våran lille pälsboll som gärna kryper intill, men inte för nära och sussar sött med mig en stund.  I början av min graviditetspenning hade jag inte riktigt ro till att just vila lika mycket. Då var inte knoddens rum helt klart, gardiner och amningskudde skulle sys klart, förlossningsbrev skulle skrivas och förlossningsväska packas. Nu är liksom allt klart. Det är färdig sytt, färdig packat, färdig skrivet, sängarna är bäddade och står redo och knoddens samtliga kläder är tvättade och väntar i garderoben. Allt är liksom klart. Jag har även läst klart boken Föda utan rädsla nu och repeterar den mest och gör övningarna i den för att befästa det som jag tycker funkar för mig inför förlossningen. Så ja, mestadels känner både Marcus och jag nu att det enda vi gör med våran tid är att vänta. I tisdags var jag hos barnmorskan. Magen hade växt 2 cm till helt enligt kurva och knodden hade fixerat sig och ligger nu med huvudet i bäckenet. Så ja, vi väntar bara.... Någonting som jag funderat på allt mer på de senaste dagarna, är vem jag kommer att möta i spegeln när vi kommer hem från BB och knodden finns här med oss?Under graviditeten har jag i möjligaste mån försökt att hålla mig fortsatt fysisk aktiv. Detta på grund av att jag mår bra av det och alltid har gjort. Att vara just fysisk aktiv har varit en så stor del av mitt liv under väldigt många år. Jag är väldigt glad över att jag lyckats med detta. För de mest bistra dagarna när man inte riktigt har känt igen sig i sin egna kropp, så har jag åtminstone känt igen mig själv. Jag har fortsatt med de saker som får mig att må bra. Med detta sagt menar jag inte att jag är oroad över att min fysiska aktivitet kommer att upphöra i samband med att bli mamma, det är inte det jag menar. Men att bli mamma, att komma hem med detta lilla knyte som jag så gärna kommer ge så mycket av min tid och all min kärlek till, hur kommer det att påverka relationen till mig själv? Min mamma har skrattat lite åt mina idéer som jag har för att Marcus och jag inte ska glömma bort varandra i föräldraskapet, eller det faktum att jag ser fram emot att gå till frisören själv och bleka håret senare när covid-19 åter lugnat sig lite och när jag inte är gravid. Mamma har skrattat lite åt mina idéer och menar på att jag kommer sitta ihop med mitt barn. Det är klart att vi kommer sitta mer eller mindre ihop, det är en liten varelse som är helt beroende av våran omvårdnad för sin överlevnad. Men min mamma har ibland fått det att låta som att jag aldrig kommer att vara bara jag igen. När knodden väl är ute så är det kört med allt vad egna intressen och "den egna personen" heter. Jag har liksom avfärdat min mamma lite med hennes tankar och hypoteser. Jag har liksom alltid tänkt att en timme hos frisören, utan knodden, måste jag väl få "unna" mig. Knodden har en pappa, jag kan pumpa innan så bröstmjölk finns hemma. Vi snackar om en timme ensam liksom. Är det helt galet av mig? Jag tror det är sunt både för föräldrar och barn att inte ständigt sitta ihop med varandra. Dels för att vi som föräldrar ska komma ihåg varandra, att vi är i en relation för att vi faktiskt är kära i varandra och kan prata om annat än vårat barn - vi är inte i en relation för att vi har barn gemensamt. Förstår ni hur jag menar? Och jag tror att det även är sunt för den egna individen, att inte alltid vara med sitt barn. Man kan gå själv till frisören i en timme medans barnet är med den andra föräldern eller någon morförälder. Sunt för mig som egen person, att prata utifrån mig, mina intressen och mitt mående. Sunt för mitt barn för att få anknytning till fler trygga vuxna runt omkring och inte bara mamma. Sunt för att i äldre ålder få känna och testa vem man själv är som individ i ett sammanhang till andra personer (till exempel egentid med sina morföräldrar) utan att mamma och pappa är bredvid och håller hand. Nu har jag börjat förstå mer och mer varför min mamma skrattar åt mina idéer. Det är inte för att dom är dumma. Utan för att det kommer bli svårt att vidmakthålla det jag tänker nu senare i praktiken. Det är klart att jag kommer vilja spendera all vaken tid med mitt barn. Det är klart att det kommer innebära självuppoffring och att man på resan kanske kommer att tappa sig själv som person. Jag inser att det är därför min mamma skrattar, för att det faktiskt kommer vara svårt att komma ihåg sig själv som person mitt uppe i allt annat. Det är klart att föräldralivet kommer påverka mig och Marcus, dels som individer men även våran relation. Men min intention är att vi ska skapa tid och utrymme tillsammans och åt varandra för att inte glömma bort oss själva. Jag tror att det är sunt. Och om vi mår bra, så tänker jag att det även kommer uppfattas av vår bebis och ge honom en trygghet att växa i. Det är min intention, sen får vi se hur väl det lyckas i praktiken. Men jag skriver det här så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv om några månader. Dagens lilla funderare ;)Ta hand om er!