Ett halvår senare

Tiden är så läskig på något sätt. Att intressen som jag la ner timmar, dagar, veckor, månader på förut inte tar upp en enda procent av min tid längre. Som bloggen. Jag tänker på dig ibland, hur stort intresse jag hade för foto och skrivandet. Och ibland får jag för mig att det är dags att skriva några rader, som idag. Ett halvår har gått sen senast. Det känns som ett helt decennium. Och vad har hänt? Mycket. Jag har läkt en del, mestadels från det allra nyligaste. Han var inte bra för mig, och det tog inte lång tid innan jag insåg det jag med. Så det avslutet känns inte längre lika orimligt, som jag beskrev det tidigare. Men det allra djupaste såren sedan tidigare ligger kvar, och jag försöker badda dem så gott jag kan. Vissa dagar känner jag mig så otroligt tillfreds med mitt liv, och vissa dagar gror sorgen fortfarande. Jag har slutat klanka ner på mig själv över att det har gått över två år, utan tillåter mig själv att känna det jag känner. Ibland tom, ibland tacksam, men oftast fylld av en saknad av någon jag inte längre känner. Det har blivit lite av ett moment 22, jag kommer alltid att fattas dig och så får det bara vara.  Förutom detta har det såklart hänt mycket roligt. Jag har börjat träna ännu mer, och tycker det är så himla roligt. Simona brukar leda spinningpass med ett gäng vänner, och det har verkligen ökat min motivation till att träna och samtidigt ha kul. Ingen press på några kilon, tider, mått. Bara fröjden av att få gå dit när jag känner för det, och känna mig så himla duktig och stark efteråt. Och "när jag känner för det" blir bara oftare och oftare.  Jag, Selina och syrran tog en välbehövlig semester till Parga i slutet av september också. Så extremt jävla skönt. Att åka dit med min syster och bästa vän är det bästa jag kunnat göra. Bara få vara, i våran takt. Ta foton, äta, shoppa, SOLA - i våran takt. Jag umgås fortfarande väldigt mycket med vänner, och får sån energi av det. Vi har firat syrrans födelsedag, varit på Ronjas babyshower (!!!), spelat lasergame, varit ut och dansat flera gånger men också myst i soffan och spelat spel. Jag känner mig så nöjd med min fritid, bara få göra det jag älskar. Men sist men inte minst - Charlie. Nu kan man ju tro att det här är någon ny kärlek - och ja, det kan man ju faktiskt säga. Den 22 maj flyttade han in hos mig. Ingen är lyckligare än mig som har fått världens finaste katt - trots lite allergi, vetrinärbesök och några olyckor utanför kattlådan. Jag ska ägna mig ett helt inlägg åt dig, jag lovar ❤️ Det finns nog mycket mer att säga om det senaste halvåret, men det får vara. Men det är lite skönt ändå, att ingen läser bloggen längre. Det får vara mitt lilla rum här inne, och om du mot förmodan lyckats hitta dig hit ändå - grattis, du kan kika i mitt arkiv från 2008.