Utdrag ur decemberregistret

Att vara sjuk är att få flytta ut på soffan. Höra Nobelvägen susa utanför och se gatlamporna skapa skuggor från växterna, känna sig liten. Att ha täcke och lakan i soffan och att läsa bok om kvällen utan att störa någon. Att få ont i axeln för att soffan är för hård och att börja se och hinna se klart program som jag aldrig annars kollar på. Efter en fem dagar på sjukbädden sticka klart den lilla basken och snuvigt gå och beundra omvärlden. Aldrig är det så trevligt att lämna hemmet som när man är på väg att bli frisk. Inte ha hörlurar för att man vill höra världen och att känna allt. Livets möjligheter börjar bubbla i kroppen samtidigt som energin fortfarande är på sparlåga och en borde ta det lugnt. Solen går upp sent, går ner tidigt. Jag känner däremot inte lika stor förlust av dagen som jag gjorde i umeå men tiden är en konstant stress. Sitter och stirrar på paragrafer på juridik tentan, varför har jag gett mig in på det här varför ska jag göra detta svåra nu när jag är sjuk. Motivationen är låg och oförståelsen hög. När den akuta sjukdomen har lagt sig kommer alla måste ikapp. Att gå till garnaffären för att inhandla julklappsrekvisit är ett roligare måste än att studera juridik för den nykläckta hjärnan. Ett annat påhittat måste i gråzonen mellan sjuktid och frisktid är att få iväg julkorten så att de anländer innan julen själv eller innan personer lämnar sina folkbokföringsadresser. Det har funnit prestationsångest för julkorten, för att förra årets aldrig kommer överträffas. Likväl beslutångest över vilka som ska få bevittna misären men känna sig sedda. Att posta korten var nog mer ångest än njut detta år, belöningen kom först när bekräftelse såsen började droppa in.  I december får ingen tid släppas bort, stämning ska skapas och känsla ska finnas. Julkalerndern ska kollas på och luckorna i tekalendern öppnas. Efter 10 dagar vill jag aldrig mer dricka te, kan det var förknippat med att intaget togs under sjukdom? Förmodligen, framöver är det kaffe som gäller. Folkets park är en sprakande julkula. Varje säsong överträffar den andra. Nu är ljus, gran, filurer och skridskobanan nästan överväldigande att passera i förbifarten, att gå till parken är en händelse i sig. Julklapparna då, jo de har inte varit ångestfria detta år, förmodligen för att jag började för sent men blev i slutändan bra. Mestadels hållbara och personliga klappar med omsorgsfull paketering och handmålade etiketter. En stressig julklappslunch innan sambon skjutsades till flyget och jag blir ensam i tre veckors tid. Känns skönt att få leva i en egen tidsrymd och prioritera egna rutiner men även lite ensamt och ödsligt.  Julen är att personer lämnar, andra kommer och somliga behöver bara bockas av. Stormen som viner längst gatorna skapar dystopisk stämning. Behöver sova med öronproppar trots att jag är ensam och knyta om halsduken två gånger i farten medans jag cyklar. Perrongen är fylld med personer bärandes stora väskor, folk ska resa hem, bort och till värmen. Paketen är både stora och små. Hundar bärs i famnar och barn i korgar. Skånetrafiken lovar alla gratis resa under julafton och jag hade kunnat hoppa över denna jul. Ligga kvar hemma, komma ikapp och fokusera på mig. Jul blev, en kort en.  Jag har jobbat, ett första riktigt jobb men det känns inte riktigt. Det har varit en ångest, men börjar. infinna mig i att det här är också bra, jag är inte usel och sämst. Det här är bara en period i livet som kommer vara och den har sina lärdomar med. Det skapar tid, erfarenhet och mer tid att förbereda mig på annat. Att inte ta åt sig, men lyssna. Vara vaken hela natten och läsa Knausgård, ha ont i magen och halsbränna. Känna sig betydelsefull och ogillad, tråkig och bäst. Allt känns som ett virrvarr.