En väg att vandra
Läpparna som förut skapade skratt kämpar nu för att hålla en konversation uppe. Tårarna blöter ner kudden varje kväll och blicken har snart stirrat ett hål i duschväggen. Några timmar med människorna omkring sig får pulsen att gå upp, andetagen blir snabbare och handen för bröstet försöker lindra den ångest som sakta byggs upp inombords. Ståendes bland alla människor på tågstationen kämpas det för att hålla dem brännande tårarna innanför ögonlocken. Det var inte såhär allting skulle bli. Den pusselbit som kallas glädje har nu tappats bort och tomheten känns i varje minut. Det här är inte jag. Livet rullar på, ingen vet, men jag känner det. Kämpar för att hitta det som har tappats bort men tyngden blir bara värre. Vad skulle hända om jag bara fick sitta kvar utan att kliva upp. Vad skulle hända om jag bara fick ligga kvar här. Vad hände om... Varför skulle någon som mig må dåligt, jag är ju alltid stark som dem brukar säga. Så vi biter ihop och kämpar, orkar inte prata om det men är det enda jag vill skrika ut. Men det löser sig, det gör det alltid. Eller hur? Ett leende. Det går över snart, bara lite tufft nu. Eller hur? För hur ber man om hjälp för något man själv inte förstår sig på. Tränga sig in i någon annans liv och lasta över sin last där, det går ju inte. Den har ju sitt liv. Varför skulle mitt mörker vara till någon nytta där. Nej, det är bättre att hålla den inne för den kanske lyser upp sig själv någon dag. En dag. Tills dess sörjer vi pusselbiten som är borta med ett litet för högt skratt och tomma ögon. "Sorgen är en öronbedövande tystnad som sväljer ord och dränker sinnet. "- Anonym