Kontakter.

Innan jag blev igångsatt för förlossning så kom en kurator och presenterade sig. Hon började med att säga att vi var änglaföräldrar, bara ordet fick mig att vilja spy henne rakt i ansiktet. Hon menade väl säkert bara väl, men att säga så var som något slags hån eftersom varken jag eller Olle tänker på det sättet. Jag tycker att hon borde ha valt ett mer neutralt uttryck eller bara beklagat vår förlust. Hur som helst så skulle hon bli vår kontakt den närmaste tiden och hon målade upp guld och gröna skogar. Hon berättade att vi inte alls skulle behöva tänka på något praktiskt som med försäkringskassan eller intyg som skulle skickas hit och dit. Hon skulle själv ta hand om det och vi skulle även få samtalstider hos henne. Första samtalstiden vi fick hos henne var knappt en vecka efter förlossningen. Vi skulle möta henne på sjukhuset och bara tanken på att befinna sig på sjukhuset igen fick hela min kropp att skaka. Våra föräldrar följde med och vi satte oss i en nedsutten soffa i deras fikarum eftersom vi blev ett litet gäng med tanke på våra föräldrar som följde med. Då började kuratorn med att säga ”Hej, har ni funderat på något sen vi sågs sist?”. Där och då kom jag inte mig för att säga något, vad fan hade vi inte tänkt liksom? Det är väl klart vi har funderat på en miljard olika saker sen vi sist såg henne. Vi sa väl mest att vi var helt förkrossade och sen blev det tyst. Vi grät och torkade snor i vad som kändes som timmar innan hon frågade vilka datum och klockslag hon träffade oss tidigare på sjukhuset. Det kändes helt sjukt och nästan overkligt att hon var så jävla oprofessionell. Vi frågade om hon visste om det fanns någon speciell grupp där folk träffas som gått igenom samma sak som oss, då sa hon att hon inte visste det men att hon kunde kolla upp detta nästa vecka eftersom hon skulle gå hem med lite halsont efter vårt möte. Detta var en tisdag som vi sågs och hon skulle alltså kolla upp detta först veckan därpå. Där och då kände jag bara att hon kunde fara åt helvete, om hon inte kunde avvara några minuter för att kolla upp detta så kunde hon bara dra åt helvete. Vi fick ju knappast någon hjälp av henne med alla papper och intyg. Vi valde sedan att inte alls ha någon kontakt med henne då det kändes som att man skulle må sämre om det ens var möjligt efter att ha pratat med henne. Genom gravidförsäkringen så fick vi kontakt med en krispsykolog och hon har varit riktigt bra och vi har just nu en paus därifrån och det känns också bra. Det som har hjälpt oss mest är att vi har varandra. Vi har blivit så jävla starka ihop. Jag trodde tidigare att vi hade världens bästa relation och att man nog inte kan ha det så mycket bättre än såhär. Men jo det kunde man, Olle är min livlina. Alltså jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom. Det är han som har fått mig att inte kasta mig framför ett tåg eller från en bro. Han torkar upp mina tårar och plockar upp mig gång på gång när jag ligger som en blöt trasa på golvet. Vi har blivit ett övermäktigt team, det är lite svårt att beskriva men det är något som inte går att ta på. Han är det bästa som finns i hela världen och jag skulle aldrig klara mig utan honom.