”Men fick inte ni barn?”

Den där jävla frågan har jagat mig. Jag har varit livrädd för den frågan, hur jag ska reagera och hur den som ställer frågan ska reagera när hen får svaret. Jag har varit så rädd för svaret att vi i början åkte till en närliggande stad när vi vågade oss in i affärer. Vi åkte till städer i närheten och gick i butiker, bara för att få känna oss lite normala. Vi har gjort allt för att undvika att träffa på människor som vi inte vill springa på eller få frågan ”Fick inte ni barn?”.Olle fick frågan innan mig på sitt jobb. Han blev ledsen men höll ihop och sa som det var. Jag har lyckats att undvika den där helvetesfrågan fram tills för bara ett par veckor sedan. Jag, Olle och Selma var ute på en kvällspromenad i stan och då kommer två gamla kompisar till mig. Då kom den ”men hallå fick inte ni barn?”. Vi skruvade på oss och jag hasplade ur mig ”nja eller jo men hon dog” och kollade bort. Stämningen som uppstod efter det går inte ens att beskriva. Hen blev ut helt ställd och bad om förlåtelse, men hen kunde ju inte veta.Nu har vi fått frågan och vi överlevde den också.