En märklig dag…

Redan igår kväll kom känslan smygande. Känslan av nedstämdhet och orkeslöshet. Kunde inte riktigt förstå varför. Så kom jag på vilket datum det var. 29 augusti. Dagen då jag för sju år sedan såg min älskade pappa sista gången i livet. I alla fall tekniskt sett. Han låg på Mejlans sjukhus i Helsingfors. Kopplad till respirator och en massa andra slangar. Han hade ett stort bandage över bröstet, där spåren efter kranskärlsoperationen skrek ut att han redan hade stirrat döden i det berömda, men förskräckliga vitögat, några dagar tidigare. Men lyckligtvis klarat sig undan med blotta förskräckelsen.   Nu såg jag en livlös man ligga i sjukhussängen. Han hade inte överhuvudtaget längre något gemensamt med min pappa. Mer än skalet. När hans kropp ryckte till i kramper och hans vackra blåa, nu helt oseende, ögon öppnades blev det så ohyggligt tydligt att han redan hade lämnat oss. Nu väntade vi bara på att hjärtat skulle ge upp. De sju år som har gått sedan sköterskan ringde tidigt på morgonen den 30/8 för att meddela att pappas hjärta hade stannat, har varit så otroligt innehållsrika. Jag har upplevt så mycket fantastiska saker – och en del väldigt sorgliga. Det som har varit konstant under dessa år är den enorma saknaden efter min älskade pappa.  Han med det breda leendet. Med den varma famnen. Det bullrande skrattet. De varma ögonen. Med den pragmatiska synen på livet. Förmågan att alltid uppskatta det lilla och det enkla. Hur han kunde bli så glad för att bli bjuden på middag i mitt hem. Hur otroligt lycklig han var för sina barnbarn! Som han älskade dom!!! Och som han fattas mig!  Jag gråter av saknad och längtan. Men också av oändlig tacksamhet för allt som han gav och allt som han var för mig. Han finns alltid med mig. Jag vet att han sitter i sin himmel och kikar ner på mig. Jag vet att han har det gott där han är, men vad hade jag inte kunnat ge för en dag till med honom i livet, här hos mig!! Saknar dig oändligt, pappsen ❤️❤️❤️