Missfall

Som rubriken lyder fick jag för ca 6 veckor sedan mitt första missfall. Ett missfall som tog väldigt hårt och vände upp och ner på livet.. Inte nog med att ett missfall är extremt påfrestande psykiskt så var även detta en fysisk smärta jag inte trodde existerade! Om vi ska ta allt från början... Dagen då det plussade på stickorna blev jag så enormt glad och tårarna forsade och äntligen kände jag ett hopp! Men självklart kom också oron, tänk om detta inte går vägen? Vad händer då?När jag var i v. 5 försvann alla mina gravidsymtom och oron blev enorm, fick ingen respons från vården inte ens när jag ca en vecka senare började blöda lite smått. Min magkänsla skrek att nått var fel men blev bara idiotförklarad av vården som vanligt.. Men min magkänsla var rätt i v. 7, tisdag den 12 oktober började jag blöda mer och en smärtan kom. Ringde Victor i panik som lämnade jobbet och vi kom till sjukhuset vid hav sju på kvällen. Som vanligt så får man alltid vänta länge och vi satt hela natten på gyn då det endast fanns en läkare i tjänst. Smärtan blev värre och värre. På onsdagsmorgonen fick vi till sist träffa en läkare som kunde bekräfta att det var ett pågående missfall. Ett besked vi egentligen visste men att få det bekräftat var som en rejäl käftsmäll! Jahapp, vad händer nu? Vi fick välja själva om vi ville gå hem och vänta ut det med eller utan medicin eller om vi ville vara kvar och få hjälp med medicin att få ut missfallet. Vi valde att vara kvar vilket jag är glad att vi gjorde, hade inte velat vara hemma med allt detta! Fick första tabletterna, inget hände förutom att smärtorna blev värre. Fick ännu fler tabletter men inget hände nu heller utan smärtorna ökade ännu mer. Jag är en väldigt smärttålig person men denna smärta var hemsk! De pumpade mig full med morfin och annat men inget hjälpte och för varje timme som gick blev det värre! Mitt i all denna smärta var det även smärtsamma undersökningar för att se om missfallet var påväg ut. Men efter att legat och skrikit av smärta i ett halvt dygn och flera undersökningar blev det till sist på natten operation. Minns såväl färden ner till operation och skräcken att ännu en gång rullas in i en operationssal...Uppvaket blev som alla andra uppvak jag vaknar med panik och de fick pumpa mig full med lugnande!När jag äntligen vid lunchtid på torsdagen fick komma hem kom den psykiska smällen. Ett stort bakslag som golvade mig totalt. Vet att missfall är vanligt och speciellt såhär tidigt men det är en stor sorg ändå. Hur kommer det bli nästa graviditet, ett missfall till? Är det något som är fel? Kommer jag någonsin få bli mamma? Jag är redan misslyckad i mycket så hur kan jag ens tro att jag skall lyckas hålla ett foster i liv? Många elaka tankar som kretsar i mig nu och självskadebeteendet är tillbaka..Inte nog med att detta missfall tog hårt har jag även sålt Kakan. Beslutet att sälja henne var inte enkelt men ett beslut jag känner var rätt. Jag har ingen ork för henne nu men jag saknar henne nått enormt! Att titta på bilder och filmer på henne är jobbigt och tårarna forsar.Mycket jobbigt har hänt i mitt liv på sistone och att även jobba heltid har satt sina spår då min fibro blir värre men samtidigt måste jag jobba heltid och dra in lite mer pengar!Finns mycket mer att skriva men nu tog orken slut..