Separationsångest

Nu är det nära! Imorgon 03.50 går bussen till Kastrup. Stor Atea konferens i Oslo väntar i dagarna tre. Så coolt och spännande, men jag hatar verkligen att åka ifrån familjen. Detta blir en stor utmaning. Jag vill tro att jag bearbetat det under ett par veckor nu då jag några kvällar gråtit och tänkt dem mest fruktansvärda tankar jag kan komma på. Men i måndags gjorde jag en meditation om just mörka tankar/känslor och den hjälpte mig! Som oftast så är det mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt, dem vill få mig att tro att jag inte klarar av det och att jag är dum/elak som väljer bort min familj mot något annat - vilket i sin tur ger mig otrolig separationsångest, dåligt samvete och dränerar mig fullständigt. Men i denna meditation så fann jag nyckeln - och det är att kringgå dem tankarna och se äventyret och spänningen i händelsen. Det är absolut inte lätt, tro mig. Men nog dämpar det ångesten och det dåliga samvetet. En annan sak som hjälper mig är att skriva ner tankarna och känslorna som bubblar upp. Att få det nedskrivet gör att jag kan bearbeta det flera gånger om. Det blir lite som terapi för mig själv och på mitt sätt. Framför allt så underlättar det. När jag berättade om min separationsångest för en kollega igår så sa han "Men du åker ju med din andra familj". Vi spenderar så mycket tid med våra kollegor och i mitt fall så känns det verkligen som en andra familj, så nog har han rätt ändå.  Det är dags för denna "fågel(unge)" att breda ut sina vingar och flyga ut från boet - två dagar borta från familjen räcker gott och väl som en första prövning!