En riktig jävla käftsmäll

Hej!! Jag har länge tänkt skriva det här inlägget men har tyvärr inte tagit mig an det. Däremot är det nu dags. För er som tidigare inte har läst mina inlägg så har jag en ryggskada som läkarna till en början hade svårt att fastställa. Ifall du är intresserad av att veta den storyn innan du läser detta är det bara att bläddra ner några inlägg till "Det här är en mardröm". Annars tycker jag att vi kör igång nu! Så, var ska jag börja? Den tredje februari ringde en läkare till mig och berättade svaret på min tredje röntgen. Den här gången handlade det inte om ett diskbråck som de tidigare hade sagt att problemet var utan en fraktur. Den här röntgen hade nämligen visat att ett utskott på en kota i ryggen hade gått av eller delvis gått av (de kan inte svara exakt). Däremot hade det lyckligen läkt ihop, så det läkarna såg var en extra påbyggnad av benceller som man får ifall man bryter något. Det innebär även att diskbråcket (som har läkt) berodde på detta. Då kanske du tänker nu "men vad är problemet om det nu är läkt". Jodu, det ska jag svara på. Problemet är den att disken har fått sig en smäll. Enligt läkarna har jag fått en rörlig disk vilket jag inte riktigt har fattat ännu vad det innebär, men antar att det handlar om att disken inte sitter särskilt stabilt mellan kotorna utan kan röra sig på något sätt?¿ Sedan har jag även fått någonslags diskogen smärta som innebär i mitt fall att disken signalerar smärta innifrån för något innuti är sönder. Detta kan inte läkarna göra något åt eller är värt att behandla. Det som slog mig hårdast var vad läkaren sa i samband med detta. Han sa att 50% av de som får detta blir bra och 50% av de som får detta blir aldrig bra igen. Samtidigt sa han även att det med största sannolikhet inte finns någon chans att jag någonsin igen kommer att få hoppa höjdhopp även om ryggen blir "bra". Det kom som en riktig jävla käftsmäll. På det kan jag även nämna att läkarna menar att ifall det här någonsin blir bra tar det 2-3 år. Det innebär att jag nu framöver inte har någon aning om min kropp någonsin kommer att fungera igen. Den eftermiddagen och kvällen kan man väl sammanfatta som en flod av tårar. Tror faktiskt inte att jag behöver säga mer än så.  Sedan dess har det handlat om att försöka acceptera det här. Inte acceptera att jag kanske aldrig mer kommer att få köra, för det kommer jag. Utan acceptera att kroppen får ta den tid som den behöver. Jag vet att jag kommer att vara en av de 50% som kommer att bli bra. Det är bara så det är. Läkarna får vara så pessimistiska som de vill och kan, men så länge jag är lika optimistisk ser jag absolut ingen mening med att tro på just dem istället för på mig själv. Läkare har ju ändå haft fel tidigare. Detta är lite som plus och minus. Lägger man ihop lika mycket av en negativ laddning som positiv blir det ju faktiskt neutralt, eller hur ;)  Jag har faktiskt tränat lite rehab på sistone samt testat att jogga, men tyvärr fungerar inte det ännu. Därför backar jag tillbaka i rehaben och försöker igen långsammare. En dag kommer smärtan vara borta. En dag kommer tävlingskläderna att plockas fram och en dag kommer resultaten tillbaka. Tills vidare, puss och kram!!