Ska man verkligen acceptera läget?

Hej allihopa! Sist jag skrev om min ryggskada var ungefär ett halvår sedan och därför känner jag att det är dags att ge dig en ny uppdatering. Till att börja med känns skadan fortfarande overklig även om jag har börjat acceptera situationen mycket bättre. Det beror nog på att innan jag fick det sista läkarbesöket i februari var min rygg fortfarande ett mysterium. Vi visste ungefär vad det var för skada, men det som vi visste då var ju tyvärr inte allt. Därmed hade jag väldigt svårt att acceptera läget för jag hoppades innerligt att den nya röntgen skulle visa något som läkarna kunde göra något åt, men tyvärr inte. Röntgen visade istället nya, värre saker (som jag nämner i ett tidigare blogginlägg). Sen dess skulle jag säga att det har varit "lättare" att acceptera läget, eller iallafall mindre svårt då ryggen inte är samma mysterium längre. Däremot är jag långt ifrån att vilja förstå. Egentligen, innerst inne, vet jag att friidrotten (iallafall mångkampen och höjdhoppet) är ganska kört, men jag vägrar att acceptera det. Jag vill inte inse det. Jag vill inte acceptera det och jag vill inte sluta med höjdhoppet ännu. Jag är inte redo för det.  Hela tiden får jag höra av andra att man måste acceptera läget, man måste gå vidare i livet från friidrotten och man måste hitta nya intressen som betyder lika mycket för en, men jag är inte så säker på att det stämmer. Jag förstår att inget blir bättre av att gå runt och grubbla över det, men att acceptera läget helt känns inte heller helt rätt. För om jag accepterar det läkarna säger, accepterar jag samtidigt att jag inte kommer komma tillbaka. Är det vad jag vill? Nej, och därför håller jag uppe hoppet genom att inte släppa friidrotten utom räckhåll. Självklart behöver man nya intressen, men jag tycker inte att det nödvändigtvis måste vara något som befinner sig på samma nivå i ens hjärta. Jag förstår att många troligtvis inte håller med mig, men hur ska man kunna hålla uppe hoppet om sina drömmar om man accepterar att släppa taget om dem. Det jag iallafall vet säkert är att mina drömmar aldrig någonsin kommer att gå i uppfyllelse om jag förlorar tron på att drömmarna går att nå. Jag kan även med glädje berätta för er att jag inte längre har ständigt ont i ryggen. Jag kan till och med träna utan att det känns ibland. Det hade jag aldrig kunnat tro för ett halvår sedan då smärtan var konstant, men här står jag idag. Däremot betyder inte det att skadan är borta. Det jag nyss skrev lät positivt, eller hur? och ja det är det, men jag får och kan fortfarande inte ens jogga efter 1,5 år. Jag kan leva min vardag utan smärta så länge inte ett träningspass har blivit för mycket, men att kunna jogga är fortfarande ett delmål som jag ser fram emot att kunna nå. Jag kommer aldrig tillåta mig själv att stoppa mina drömmar. Jag kommer aldrig tillåta min kropp att stoppa mina drömmar och jag kommer aldrig tillåta läkare att stoppa mina drömmar. Det är upp till mig nu vad som ska hända och jag kommer att kämpa tills något klarar av att stoppa mig, men ifall det händer så tar vi det då:) kram