Min blogg - endast för er ;)

Min blogg visar jag inte upp för någon jag känner. Anledningen till detta är att ingen av mina kompisar vet om min ätstörning ( hoppas jag . ) De skulle antagligen stöta bort mig och tycka jag var skum. Ätstörning är inte en vanlig förekomst bland 12-åringar.Min syster berättade för sina kompisar, dem förstod eftersom det är EXTREMT vanligt i deras ålder.Man kan inte se på mig att jag har det fysiskt; eftersom jag är kort (145 cm) så syns inte det. Enligt BMI-skalan så är min vikt inte så låg (37 kg ca).Fakk, jag vill växa. Men kroppen vill inte. Dumma kropp, jag borde vara i tillväxtspurten nu. Jag är dvärg 4-ever. :'(Psykiskt är jag störd. Jag är rädd för extra kalorier och tittar alltid i smyg på näringsinnehållet när jag ska välja mellan två saker.Jag behöver medicin för att sova för jag har jämt och ständigt hyperenergi, pga mitt rörelseförbjud för de ska få upp mig några extra kilon så jag är på hel normalvikt. De säger att jag skulle bli frisk i hjärnan då.Men sanningen är att jag har varit normalviktig, förra sommaren. Då var jag inte frisk, jag kunde absolut inte äta sött! Vi tog med äckliga hassenlnötter och mandlar, Wasa sandwich i resväskorna för mina mellis när vi åkte till Barcelona.Jag tror inte ett dugg på att jag mår bättre av att gå upp i vikt. Jag trivs i min nuvarande och jag är förresten bara typ 1-2 kg ifrån den där vikten.Idag kan jag äta sött! O ja!Jag äter typ minst två sorters glass om dagen! Enligt matschema då, som jag snart ska skriva om i något inlägg.Då trodde jag att man blev fet så fort man åt sött, men man blir fet om man äter 10 bullar om dagen. Jag vägde 10 kg övervikt innan jag blev sjuk, och den kroppen spökade i sinnet så fort socker kom på tal.En viktkurva kan inte vara exakt är det jag försöker säga. Men jag får bara friheten att äta hos kompisar ibland och röra på mig när jag kommit upp dit. Vad är värt mest, är frågan?Egentligen är det nog nr. 2, men det är sjukdomens fel att jag inte kan se det.Så kortfattat sagt; Det är bara ni som får läsa detta. Knappast exklusivt, det är ironiskt att jag vågar blotta min inre för folk jag inte känner men inte dem jag står närmast. Kanske för att ni inte kan skvallra.