2022

Shiit, fan vad kul med ett nytt år! Jag ser fram emot det här året SÅ mycket. Har förberett mig i två år känns det som. Jag har haft mycket struggle, men det känns som att det här året kommer jag kunna skörda en hel del det jag sått och kämpat för. Jag måste verkligen berätta om mitt genombrott med mamma. Under julen kände jag och blev medveten om mitt beteende. Jag drar mig undan när folk vill komma nära mig. Jag har alltid gjort det egentligen men har inte fattat det. Jag har bara trott att jag inte vibear med dom eller litar på dom. Med mamma har jag alltid trott att det är för att jag inte litar på henne pga saker hon gjort i min uppväxt. Och att jag hela tiden blir triggad till att bli arg, irriterad och får ångest av att hon vill prata eller krama mig. MEN jag har jobbat mycket med att förlåta mamma, pappa och min uppväxt. Förlåta, släppa och gå vidare. För jag missar ju mycket av livet genom att gå runt och älta det som varit. Och jag mår absolut inte bra av att triggas till att bli arg och få ångest i vardagen. Och för att jag jobbat med detta länge och inte alls känner något agg mot mamma eller pappa pga min uppväxt så undrade jag verkligen varför jag ändå känner mig triggad till att få ångest när dom vill komma mig nära känslomässigt eller fysiskt. Sen insåg jag också ett samband till att jag får samma äckel/ångest-känsla när jag dejtat killar och vi dejtat ca 3 månader. Det är när man börjar lära känna varann mer på djupet och det kan bli äkta kärlek. Då trillade verkligen polletten ner. Jag har fobi för närhet. Det kan gälla både känslomässig och fysisk närhet. Jag försökte googla för att hitta något som kunde beskriva och matcha min känsla. Fick verkligen vrida och vända på min mening tills jag hittade en artikel som jag delar med dig här. Den här artikeln beskrev min känsla och beteende verkligen på pricken. Och den lättnaden är det bästa jag vet. När man har en fråga som gör en frustrerad, för man förstår inte sig själv eller varför man blivit den man är, och till slut finner man ett svar. Blir så glad och tacksam varje gång. Och man känner ju sig mindre ensam, när det finns någon annan som skriver om exakt det du känner. Då finns det fler, det är inte något unikt, det kanske är vanligt till och med. Och då finns ofta hjälp att få också. Det jag lärde mig av artikeln var att jag då har fobi för närhet. Jag är rädd för att andra ska komma mig för nära och sedan att dom lämnar eller inte gillar mig för den jag är innerst inne och att dom lämnar mig. Jag är rädd för att bli sårad. OCH jag känner att det förväntas saker av mig när någon ger mig kärlek. Att jag måste uppehålla något beteende eller vara något speciellt för att behålla den kärleken som personen vill ge mig. Att jag måste ha gjort något för att den ska ha börjat älska mig och jag vet inte vad det är jag behöver göra för att hålla kvar personen. Och det ger mig stress till att prestera och då förknippar jag kärlek med att jag måste prestera och stress.  Vilket jag då vill undvika såklart. Jag blir också obekväm när någon älskar mig bara sådär utan att jag ska prestera, utan att jag gjort nåt. Därför har jag alltid varit en "jagare" och inte gillat killar som ger mig för mycket uppmärksamhet eller kärlek. Jag har alltid dragits till dom som är känslomässigt otillgängliga. För där finns ingen risk att jag blir sårad, då vet jag redan att det kommer ta slut längre fram. Och om den killen skulle råka falla för mig ändå så dumpar jag honom innan han kommer för nära. Tydligen kan jag inte förstå varför någon skulle älska mig eller ge mig kärlek för att bara jag är jag. Och där har vi nyckeln. Det jag behöver jobba på är att förstå att jag är älskbar, att jag bara kan chilla och vara den jag är. Jag behöver stå emot min rädslor och stanna kvar, vara sårbar, öppna upp mig, visa vem jag är, förstå att jag är en väldigt fin person och om jag ändå blir sårad eller lämnad så är jag fortfarande samma fantastiska människa. Det ligger inget värde i vad någon annan gör, säger eller tycker om mig. Det handlar om vad jag själv tycker. Och helt ärligt så känner jag redan att jag är påväg på den resan och har varit ett tag. Kanske är det därför som jag kan få insikten också. Jag måste låta andra få älska mig komma nära. Annars kommer mitt liv bli väldigt ensamt. Och självklart VILL jag ha människor omkring mig som älskar mig för den jag är, inte behöva prestera eller känna stress. Jag ska låta andra ge mig kärlek, komma nära och älska mig. Jag vill behålla dom människorna som får mig att må bra, känna mig sedd och älskad. Dom människorna har jag hela tiden pushat bort. Men det är slut på det nu!! Jag har alltså alltid trott att jag får ångesten för att jag fortfarande är arg över min uppväxt. Därför har jag förvandlat ångesten till ilska när mamma velat ge mig kärlek och stöd, för att jag trott att det är därför ångesten kommer och har velat hitta en anledning till varför jag känt som jag känt, det har varit den mest rimliga förklaringen för mig. Jag har försökt förklara för mamma och mig själv att jag håller min distans för att jag inte kan lita på henne efter allt hon gjort. Att jag inte kan komma över det. Men det var därför det hjälpte så mycket att jag hade jobbat hårt med att förlåta och släppa det förflutna och då komma fram till att det inte alls är vad det handlar om. Det handlar om såklart att jag blivit sårad och har svårt att släppa in och lita på folk. Men det är egentligen inte ilska som är det jag känt, det är rädsla. Vi vet att ilska ofta grundar sig i rädsla. Det gjorde ont i mig att förstå att jag hållt mina grudges på mamma så länge utan att inse detta. Som hon har fått stå ut med mig. Det arga barnet. Så JÄKLA TACKSAM för min mamma. Världens starkaste som bara har fortsatt försöka komma nära mig hela tiden, aldrig gett upp. Det är äkta kärlek. Och det är vad jag vill ha i mitt liv nu. Nu är mina ägg garanterat överkokta för jag fastnade i flowet i texten haha! Men det var det värt. Min mamma förtjänar att få upprättelse. Jag har berättat allt för henne och delade artikeln direkt när jag läst den. Hon förstod mig precis och vill hjälpa mig komma över min fobi också. Det kommer bli tufft men också det bästa jag gjort i mitt liv. Äntligen kan jag låta kärlek komma in i mitt liv igen.Det här är vad livet handlar om för mig; lösa problem, facea mina rädslor, leva ett större liv, leva fullt ut, och må bäst. Jag är sjukt glad och tacksam för att jag kommit till den här insikten och fått svar på mina funderingar. Jag vet vad jag behöver jobba på och hoppas att detta kan hjälpa fler att hitta svar. <3 Love you guys! Stay strong! <3