Fobi för närhet

Hej kära läsare!Har du läst mitt inlägg "Lördag"? Där delar jag med mig om att jag insett att jag har fobi för närhet. Det har fått sjunka in lite mer nu och känner hur påtagligt det är. Jag ser hela tiden hur jag dras till upptagna och känslomässigt otillgängliga personer. Och hur ångesten, kliet i kroppen, obehaget kommer när någon försöker komma nära mig. ÖÖÖh det är en såå vidrig känsla. Jag vill bara att dom ska SLUTA. Låt mig vara ifred!Men sen kommer ångern och dåliga samvetet. Dom här personerna tycker om mig och jag vänder ryggen till dom. Blir kall, irriterad kort och äcklad.Jag kan verkligen inte sätta ord på vad det är som traumatiserat mig. Att mamma lämnade mig ett par dygn för att ligga på sjukhuset när jag fortfarande väldigt liten? Svek från mamma på senare år? Att jag behövt kämpa för min pappas uppmärksamhet? Jag kanske inte behöver veta? Nu vet jag exakt hur det känns och när det händer. Då kan jag börja ändra mitt beteende. Men alltså FYFAN. Om ni har någon fobi så förstår ni hur det KRYPER i kroppen. Du vill bara SPRINGA därifrån. Bort, bort bort UÄH. *kräkljud*Jag vågar inte, jag vill inte. Kom inte nära mig.Vilka konsekvenser ger det här mig? Jag kommer aldrig ha ett förhållande eller nära relationer. Jag kommer ha relationer på distans. Kommer kanske inte ha barn, som jag verkligen vill. Kanske blir gravid med ett engångsligg, det funkar ju! hehe. Men ingen familj. Jag vill ju gifta mig med min bästavän, ride or die, partner in crime och drömprins. Därför MÅSTE jag börja gå emot min rädsla. Jag får väl gråta och bryta ihop, spy om jag behöver. Men jag MÅSTE göra det. Jag måste inse att det finns mer smärta i att bli ensam, ogift, utan barn än att gå emot min rädsla. Jag kan inte göra det för vem som helst. Det måste vara någon som jag bryr mig om, som jag är rädd att förlora. För det är dom jag trycker bort. Bryr jag mig inte så bryr jag mig inte, you know.Okej bra. En lista på konsekvenser om jag fortsätter undvika närhet. Skapa MYCKET smärta till det, så jag finner njutning i att gå emot mina rädslor. Och när känslorna kommer, ska jag göra en NÖDSTOPP som gör att jag kan fokusera på att vara tacksam och närvarande i nuet än att tänka värsta scenariot i huvudet. Fast jag känner inte att jag är i huvudet dock. Men ja, ändra fysik och bryta känslomönstret. Vara starkare än mina känslor. Och om här känslorna är JÄVLIGT starka, så måste verkligen var bestämd och styra fötterna, kroppen och andas luuuuugnt.Okej, jag tror på det här. Vad tror ni? Tips? Något du går igenom?Tack för att ni finns <3