Hur man kan ta sig igenom skolan och vara sann mot sig själv

I decided long ago never to walk in anyone's shadow, If I fail if I succeed, at least I've lived as I believe ,No matter what they take from me, they can't take away my dignity, Because the greatest love of all is inside of me. Ni känner väl igen låten? Whitney Houston - Greatest Love of All. Sjukt bra och fin text. Och jag kan verkligen relatera till just den här delen. För att jag är verkligen den som ALLTID gjort det jag vill. Jag har aldrig lyssnat på någon (som jag inte tycker är värd lyssna på eller om den gjort det jag vill göra, då kan jag lita på deras omdöme). Jag vill alltid tänka själv först och inte påverkas av andra. Så i skolan stod jag verkligen ut. Jag sa till när saker inte kändes rätt, när någon var taskig, när jag hade en annan åsikt. Jag har alltid älskat att bestämma, planera, fixa och vara ledaren i gänget. Inte för att jag vill bestämma över andra, utan för att jag genuint tycker att mina kreativa idéer är grymma och jag har alltid kunnat argumentera för dom på ett sätt och kunna kompromissa så att det ska passa nästan alla (om jag vill få med nån på min idé). Men annars så har jag aldrig haft problem med att göra det själv om ingen annan vill vara med. Det har känts ensamt och tufft att gå sin egen väg och inte göra som alla andra. Jag kommer ihåg i 4an när jag valde att vara själv på rasten för att alla tjejerna i klassen satt och snackade skit om allt och alla, och jag kände verkligen inte för det så jag gick därifrån och försökte hitta nån annan att leka med. Men killarna tyckte bara att jag var konstig och retade mig för att jag inte gjorde eller betedde mig som alla andra tjejerna. Kommer aldrig glömma den dagen för jag kände mig så stark och stolt i att gå min egen väg och struntade i killarnas kommentarer. Jag har aldrig velat att någon ska säga till mig vad jag ska göra. Så medan alla tjejerna följde efter den mest populära tjejen och gjorde allt hon sa, klädde sig som henne, tyckte det hon tyckte så sket jag väldigt mycket i det. Och det triggade ofta vissa tjejer. Just i 4an kände jag inte av det så mycket. Men i högstadiet däremot så blev den känslan väldigt stark. SATAN vad mycket skit jag fick i högstadiet för att sticka ut och skita i vem som "bestämmer" i klassen. I högstadiet började jag bryta ner mig själv. Jag fick så mycket hat ibland och mådde väldigt dåligt. Jag höll att huvudet högt utåt men inåt var jag väldigt ledsen och kände mig ensam. Jag är lyckligt lottad som har flyttat runt i Sverige och har vänner på andra ställen som jag kunde prata med och även min pappa kunde hjälpa mig med mycket hur jag skulle tänka positivt och klara mig igenom mobbningen. Jag saknar verkligen Maja i lågstadiet och mellanstadiet. Jag hade sån jäkla karaktär. Jag gjorde min grej, stod upp för vem jag va, stod upp för mitt ord, skyddade alla som inte kunde försvara sig själva. Jag är den människan idag också men som barn var jag inte lika präglad av miljön runtomkring mig. I högstadiet och i och med sociala medier så blev jag väldigt skör och tog åt mig så mycket av vad andra tyckte om mig. Jag blev nedbruten. Folk ville tysta ner mig. Men att skriva det här har verkligen stärkt glöden inom mig igen. Tacksam <3 Jag vill verkligen säga till alla som går i skolan, vet inte om nån läser det här men stå på er! Var den du är! Gör din grej och låt inte andra sätta sig på dig. Du gör helt rätt, lyssna inåt, gör det som är rätt för dig, gör det som du tror på och tro inte på det dom andra säger som är taskigt. Hur populära dom än är så är inget av det dom säger mer sant än din sanning. Det viktigaste är vad du tror och tänker om dig själv. Så var snäll mot dig själv och välj snälla vänner. Välj att hellre sitta själv än med taskiga, negativa klasskamrater. Du kommer hitta rätt till slut, bara du följer ditt hjärta och vad som är rätt för dig. Du är aldrig ensam, det finns alltid fler som du. Håll ut. Som i Whitney's text här ovan, så är det sant att så länge du är sann mot dig själv och gör det du tror på så kommer du alltid att vinna. Det kan kännas läskigt men det känns alltid bra i slutändan. Jag har gjort det och ångrar INGENTING. Vet inte vem eller varifrån jag fått/ärvt det men jag är så sjukt TACKSAM för det.