Det vi helst inte pratar om.

Låt oss prata om hudproblem! Jag har sedan tidig barndom haft psoriasis lite överallt på kroppen. Jag har alltid tyckt att det varit så himla pinsamt fult och äckligt. Jag har skämts hela livet men det har ändå varit på sådana ställen som går att döljas med kläder mm.  I år så vaknade jag helt plötsligt av en brännande känsla i ansiktet, den var helt outhärdlig. Jag trodde påriktigt att mitt ansikte skulle ramla av, att det skulle smälta. Ansiktet brann, smärtade och sved. Jag kunde inte ta på mitt ansikte! Jag fick panik och ringde runt, fick tid på hälsocentralen som sa att dom eventuellt trodde att det var rosacea men dom var inte helt hundra men skrev ändå ut tetracyklin (vilket jag är allergisk emot) och sa åt mig att blir det inte bättre om 3 månader så hör av dig till en hudläkare.  Aldrig i livet att jag tänker vänta 3 månader i hopp om att det skulle försvinna?! Jag ringde direkt till hud som inte hade telefontid den dagen så skulle ringa dagen därpå. Jag provade även att ringa till doktor på nätet men dom sa att det var svårbedömt. Dagen därpå ringde jag jätte tidigt till hudkliniken och fick en akuttid då tårarna sprutade för jag hade så himla ont. När ut väl kom dit så sa läkaren att han inte var helt hundra på var det var, men trodde då att det handlade om perioral dermatit & gav mig därför en kräm att prova, jag smörjde och smörjde, tårarna sprutade det gjorde så fruktansvärt ont! 2 veckor senare så hade det inte gett någon effekt alls, återigen fick jag åka dit. Han sa att det kanske ändå såg ut som rosacea. Han skrev ut en ny kräm och även en ny medicin som jag skulle äta minst 3 månader.  9 veckor hade gått och jag fick en tid till hud, som även där sa att detta borde ha hjälpt om det var rosacea. Så dom bestämde sig för att ta en hudbiopsi och jag fick fortsätta med medicinen och krämen tillsvidare. 5 veckor senare så berättade han att jag hade en svår form av rosacea och att jag skulle få påbörja Isotretinoin vilket är en väldigt otäck medicin som har en hel rad otäcka biverkningar. Jag har än idag vägt in om denna är värd att prova eller inte och just för att jag för övrigt är överkänslig mot mediciner överlag.  Jag har skämts för mitt ansikte, varit livrädd för att gå ut när det inte gick att sminkas över. Jag blev isolerad hemma för att folk inte skulle fråga eller titta konstigt på mig. Men nu när jag tänker tillbaka så undrar jag varför? Varför ska man behöva känna så!? Varför ska man vara rädd för vad alla andra ska tycka om ens utseende? Jag hade inte valt att se ut sådär, jag önskade inte ens min värsta fiende den smärta jag gick igenom då. Fråga fick man absolut göra men det blev så påtagligt när man påpekade att det inte blivit bättre, aha, så du har ögon och se med du också? Som om jag om någon inte var medveten om det, hur jag såg ut & hur det kändes!   Att vakna upp en morgon och se ut sådär är nog en av dom värsta sakerna jag vart med om, just pga smärtan. Det tog mig 6 månader innan jag kunde sminka över detta och då kunde jag enbart använda Idun mineralsmink och det har varit min räddning, jag kunde äntligen gå ut, gå och handla, träffa folk utan att höra deras tycke om mitt ansikte! Det har nu gått lite mer än 10 månader sedan jag vaknade upp med detta i mitt ansikte. Soolantran (krämen) har hjälpt en hel del, men jag fick tips av en kvinna som gör mina läppar att jag skulle prova ”skin ceuticals” produkter vilket jag nu provar och redan efter 3 dagar ser jag en stor skillnad!  Vilken skillnad, det även känns otroligt bra i huden! För första gången på 10 månader bränner det inte alls. Jag har blivit helt ärrad av detta och jag har inte känt någon livslust alls förens nu. Att ha problem med kroppens störta organ är bland det jobbigaste jag varit med om, jag hoppas att forskningen för rosacea går framåt och att man snart kan hitta ett bra fungerande metod som faktiskt hjälper direkt och inte efter flera månader behandling. Ha en fin söndag!