En stund av förvirran
Jag älskar mitt liv. Jag älskar mig själv. Jag är på en väldigt bra plats och trivs bra i min kropp, mina kläder, mitt jobb, min vardag, allt. Jag är bra på att vara självständig. Jag är bra på att växa, göra saker på egen hand. Ta mig an utmaningar, reflektera, tänka, fokusera. Var är jag och vart vill jag? Hur tar jag mig dit? Och sedan göra det. Sådana analyser görs bäst själv, i den tomma lägenhetens tystnad där jag kan tänka och andas och känna och drömma. Jag gillar att vara själv. Jag gör verkligen det. Mina drömmar och mål handlar oftast om kläder, stil, inredning, en aura jag vill uppnå. Det handlar inte om killar eller framtiden med en sådan. Och frågar du mig barnfrågan så blir det taggarna utåt direkt. Jag avskyr barnfrågan. Jag vill inte svara på den för att jag inte kan svara på den. Om några dagar fyller jag 26 år. Jag är lycklig, ung, frisk och lever mitt absolut bästa liv. Jag behöver inte mer. Men i hemlighet så testade jag ditt efternamn tillsammans med mitt förnamn. Och sen sa du att du inte ville mer. Så nu är jag förvirrad. Vad vill jag egentligen?