Älskade pappa

Jag står i mitt rum och tittar ut genom fönstret, ute i trädgården ser jag dig i arbetskläder på knä vid rabatten. Jag blir varm i hjärtat och öppnar garderoben för att se om jag hittar något fint att ha på mig. Jag vill alltid vara fin för dig. Jag hittar en av mammas klänningar, en svart med vita prickar som känns mjuk mot huden. Jag hittar även ett par svarta skor med klack, jag stapplar fram och drar skorna över golvet när jag går då de egentligen är alldeles för stora. Fast jag bryr mig inte, jag vill bara visa upp mig - visa upp mig för dig. Jag går ut i trädgården och du håller precis på att plantera små blommor för att göra rabatten mer färggrann. Du tittar upp och ett leende sprider sig över hela ditt ansikte. Du tittar på mig som om jag är din största vinst i livet. En blick av förvåning och kärlek. Mest kärlek. Någon har sett mig, jag minns ej vem, som kommer och ber oss titta in i en relativt gammal kamera. Ett foto tas på oss, du på knä och jag bredvid dig med för stora skor och en klänning som hänger lite snett. Fast jag behöver inget foto, minnet i hjärtat är starkt nog för att leva livet ut. Regnet utanför fönstret öser ner medan jag sitter på en stol i rummet som ibland känns som ett andra hem. Du sitter vid ett skrivbord med telefonen i högsta hugg medan Max håller på och leker med en av fotbollarna i rummet. Jag tar en penna och börjar klottra på ett papper jag fått av dig medan jag hör dig svära och stryka över ett namn på en lista. Du är stressad och ringer flera samtal innan du tittar upp och ler samtidigt som du säger "ja, vi fick ihop ett lag denna gång också". Jag ler tillbaka och frågar vart vi ska denna gång. Du säger en by ute på Österlen, en by vi varit i många gånger tidigare. Jag tänker tillbaka på sist vi var på den idrottsplatsen, tyvärr förlorade vi den gången men vi tänkte vinna denna gång. Du packar ihop dina saker och säger till mig och Max att vi ska hem. Jag lägger tillbaka pennan och tar mitt papper innan jag går fram till dig och räcker dig det."Denna teckning har jag ritat till dig pappa".Du tar emot den och tittar på den innan du försiktigt viker ihop den och lägger den i fickan. Sedan ler du det leende som bara du kan, ett leende av något odefinierbart - något som inte går att beskriva hur många ord man än använder. Ett leende som jag replikerar på precis samma vis. Jag står tillsammans med mina klasskamrater när dörrarna öppnas och vi springer ut på trappan. Jubel och hyllningar flyger runt i luften medan vi sjunger och dansar tillsammans. Efter en evighet i skolans värld har vi äntligen nått denna punkt, en underbar och skrämmande punkt. Regnet öser ner men jag bryr mig inte, glädjen knäcker mörkret med alla sina ljusstrålar. Jag tittar ut i havet bland alla människor och plakat när jag till slut ser dig, du står där tillsammans med de andra och väntar på mig. Du ler, skrattar och skriker mitt namn tillsammans med de andra. Jag springer ner och fram till dig och ger dig världens största kram. Jag vill aldrig släppa taget även om jag till slut måste. Stoltheten i din blick lyser starkt och får nästan glädjetårar att rinna ner för mina kinder.  Du och jag sitter på ett fik som vi alltid brukar göra. Du slurpar på ditt svarta kaffe medan jag avnjuter en varm choklad. Vi tittar på människorna som rör sig runt oss samtidigt som vi pratar om allt mellan himmel och jord. Plötsligt slår en tanke mig och jag måste fråga dig, något jag funderat på ett bra tag."Min vän och hennes familj säger alltid 'jag älskar dig' så fort någon lämnar hemmet. Tycker du att det är viktigt att man säger det?""Ja, det kan vara ganska viktigt om man vill säga och höra det.""Fast vi säger aldrig det till varandra.""Nej, men vi vet att vi älskar varandra utan att behöva säga det."Jag tänker på ditt svar och blir varm i hjärtat. Du har aldrig uttryck det så innan och jag blir förvånad när jag känner känslorna svämma över inombords. Du ler mot mig och sedan fortsätter vi prata om varför torra bullar till kaffet kan vara fördelaktigt. Tåget rullar fram till perrongen medan jag håller på att packa ner mina hörlurar i väskan. Jag är trött efter flygresan och väntan på tåget men nu är jag äntligen i Ystad igen. Jag saknar redan den grekiska maten och solen även om tacksamheten att vara hemma igen är stor. Jag går av tåget och drar resväskan efter mig medan en klump av saknad vaknar till i magen, en saknad som växt i omgångar under semestern. I två veckor har jag tänkt på dig och saknat dig. Jag går över spåren när jag ser dig hoppa ur bilen som står på parkeringen. Jag tittar på dig och ler, du ler tillbaka medan du börjar bli tårögd. Jag hinner precis fram och krama om dig innan jag börjar gråta. Vi kramas i en evighet, en tyst kram som stundtals avbryta av snyftande från både dig och mig. Kramen avslutas och vi hoppar in i bilen och kör hem, väl hemma sitter vi en hel eftermiddag och kväll tillsammans - en eftermiddag och kväll där du lyssnar och jag berättar om allt man hinner med under två veckor.  Solen lyser in genom fönstret samtidigt som jag håller på att vakna till efter en sen natt hos en vän i Malmö. Mobilen ligger bredvid mig och när jag tittar på den ser jag att både Kim, Max och Doris ringt. Jag ringer Doris och när hon svarar och börjar prata krossas min värld. Hon berättar om dig och allt som hänt, om proppen och färden till Köpenhamn. Minnet sviker mig en del, vissa delar minns jag inte alls medan vissa minns jag allt för starkt. Jag minns en lång tågresa och en vitmålad sjukhuskorridor. Jag minns en sköterska som berättar att det är illa, att din kropp håller på att ge upp och att jag bör kontakta familjen så att alla som vill kan säga farväl. Jag minns utsikten från fönstret i väntrummet och alla katastroftankar som snurrar. Natten hemma är ett av de starkaste minnena, samtalet jag ringer till avdelningen som berättar att det fortfarande är kritiskt. Slutligen minns jag dagen efter när jag går in i rummet och ser dig gråta där du sitter i rullstolen. Du är vaken och både läkare samt sköterskor är hoppfulla. Åh pappa, du har alltid varit en av de envisaste och starkaste jag känner.  Vinden slår mot ansiktet samtidigt som solen värmer skönt. Du säger så klart att du fryser men jag kan se att du också njuter av den friska luften. Jag för dig framåt i rullstolen och Kim går bredvid medan vi pratar om fotboll och lite annat. Du ler och är butter, två känslor som alternerar och avlöser varandra. Vi möter främlingar på vår promenad och ibland även bekanta, då stannar vi och pratar lite. Du säger att strandpromenaden är sig lik och sedan berättar du om en trädgård du har arbetat i. När vi kommer hem så hjälper vi dig att ta av ytterkläderna innan Kim går hem. Innan jag ska gå hem så tittar du på mig och berättar hur mycket du tycker om att vara ute. Även om du inte kan gå ut själv längre så är du tacksam för att vi går ut med dig. Tacksamheten fyller rummet. Jag ler och tackar för en fin dag innan jag går hem. Idag sitter jag på soffan i mitt vardagsrum och skriver på datorn. Jag tänker på dig och på alla minnen jag har. Initialt är det svårt att skriva då jag har så många minnen och vill inte enbart välja ut några få. Jag vill ju att alla ska förstå hur fantastisk du var. Vilken underbar pappa du var. Min pappa.Jag väljer ut några av många guldkorn och tänker att jag alltid kan skriva fler texter. För egentligen skriver jag detta till två personer - mig själv och dig pappa. Jag kan ännu inte skriva om slutet då det skapar en bottenlös sorg, därför får det komma någon annan gång. Jag försöker fokusera på allt det fina, alla ljusglimtar du skänkt och alla gånger du fanns där. För du fanns där varje gång, i med- och motgång. Alltid. Under min ungdom fick du mig att överleva och i vuxen ålder hjälpte du mig att börja leva. Leva på riktigt. Inga ord i världen kan beskriva den tacksamhet jag känner, inte heller den sorg jag känner just nu. För hur ska jag, även när livet fortsätter, kunna gå vidare utan dig?! Jag vet dock att du aldrig vill att jag och mina bröder ska begravas i sorgen - därför gör vi vårt bästa för att leva. För din skull älskade pappa. Fast jag saknar dig så mycket, en saknad som jag stundtals har svårt att hantera. Du fattas mig även om du alltid kommer leva i mitt hjärta. Jag älskar dig.