ett samtal i en annan verklighet.

Jag stiger in i rummet som jag känner igen så väl. Jag ser de röda gardinerna och blommorna i fönstret som får rummet att lukta som sommar, som en vacker äng precis bredvid havet. Jag ser det mörka träbordet som är omslutet av miljontals minnen, minnen som nu känns som ett helt annat liv. Jag går fram till en av de svarta stolarna och sätter mig ner. Jag drar med händerna försiktigt över bordsytan, len av lacken som bevarat träet väl. Jag försöker minnas hur många gånger jag gjort precis likadant men de är så många att de inte går att räkna. Plötsligt tittar jag upp och där sitter du. Du som är en del av så många av mina minnen, du som varit med och format delar av mig själv. Mina ögon möter dina, osagda ord flyger mellan oss som blixtar. Jag särar på mina läppar för att säga något men orden har lämnat mig. De flydde precis innan jag gick in i rummet och paniken växer inom mig när jag inser att de kanske inte kommer tillbaka. Jag tittar rakt fram och tänker på allt jag vill säga, alla ord som behöver lämna mig för att jag ska bli hel igen. För att jag ska kunna vara jag. Jag ser att du gör likadant, att du nog också har mycket du vill säga. Fast jag vet att det förmodligen inte är något av det jag vill höra, för små ord som ska fylla för stora hål i hjärtat. Jag vet för vi har gjort detta förut, det är en dans som vi tyvärr deltagit i flera gånger om - en oändlig massa rörelser som enbart leder till mer förvirring. Jag ser vem du en gång var, flickan som alltid försökte gör allt för att ingen skulle se vad som var äkta. Hon som gjorde allt för att behaga mannen som var viktigast i hennes liv. Sorgen som grävde ett hål i henne när hon inte lyckades. Jag ser alla ärr du försöker dölja, ärr som vittnar om en kamp mot något osynligt - något som du trodde fanns runt dig men som du senare insåg fanns inom dig. Jag känner hur hatet inom mig dämpas och mynnar ut i små sjöar från mitt hjärta. Ett hjärta som i flera år inte längre haft någon plats för dig. Dina ögon möter mina och försöker säga något ordlöst. Du för fram din hand över bordet, som för att be om förlåtelse. Plötsligt inser jag att min hand förs fram över bordet som för att möta din. Precis när mina fingrar möter dina så inser jag att jag träffat glas. När jag tittar noga ser jag att jag sitter framför en spegel och stirrar på mig själv. Ett chockat uttryck syns över mitt ansikte och hjärtat  börjar slå snabbare. Hur gärna jag än vill fly så vet jag att en del av mig alltid kommer vara dig. Därför viskar jag ett tyst "jag förlåter dig", reser mig upp och lämnar rummet. Kvar lämnar jag den tunga sten som alltid försökt förgöra mig. Kvar finns en framtid av något annat, något mer färgglatt. Ett liv. Ett riktigt liv.