mörkret jag bär inom mig skrämmer.

Jag hör golvfläktens surrande samtidigt som den svala vinden smeker delar av mitt ansikte på ett väldigt tillfredsställande sätt. Mina ögon är stängda och mitt enda fokus är på det rutinmässiga ljud som skänker visst lugn. Jag känner hur mörkret sakta flyter in i rummet och börjar omringa mig. Håren på kroppen känner det innan det har nått fram till mig. Jag inbillar mig att det kommer försvinna om jag bara blundar extra hårt och fokuserar på allt som varit bra, allt som gjort vardagen hanterbar. Alla fina minnen sveper över mig och fyller mig av färgglada skratt och lycka. Jag ler och fortsätter att fokusera på det som tidigare hållit mig ovanför ytan - det som gjort att jag inte nått botten på så många år.Plötsligt uppenbarar sig en syn innanför ögonlocken, där står gestalten som alltid varit med mig även om jag inte alltid har velat. Både min ärkefiende och min bästa vän. Även om jag vet att det oundvikliga är på väg så kämpar jag med allt jag har för att fortsätta flyta på havet som är jag. Trots att både livboj och flytväst har stulits så gör jag mitt bästa för att fortsätta möta solen och alla färger som får mig att skina. Gestalten ger mig det där leendet som berättar att det är beundrande hur bra jag blivit på att kämpa men att vi båda vet att det inte kommer hjälpa.Allt blir tyst. Det enda som hörs i rummet är fläkten och mina alldeles för lätta andetag. Jag känner hur mörkret svävar precis ovanför min hud och slänger mikroskopiska kyssar mot mig. För en sekund tror jag att det erkänner sig besegrat, att mina försök till förbättring varit framgångsrika. Då händer det. Mörkret anfaller och täcker hela mig, det sänker ner mig i ett totalt mörker. Andningen blir ansträngd och snabb, som tysta viskningar. Jag flyter på havet och plötsligt greppar något tag i mig och drar mig neråt. Jag ser hur vattenytan försvinner allt längre bort även om jag försöker simma mot den. Syret börjar ta slut. Jag börjar ta slut.Efter några minuter, något som känns som år, slår jag mig fri och simmar upp till ytan igen - jag slår bort det mörker som försökt begrava mig. Jag andas frenetiskt och känner hur paniken växer inom mig. En rädsla som jag känner varje gång fyller mitt inre och vill inte försvinna. Mörkret har aldrig skrämt mig, det är tanken på att en dag inte komma upp till ytan igenom som skrämmer. Gestalten svävar i närheten och känner rädslan - klänger sig fast vid den och förstärker den. Tänk om den vinner till slut, om den omringar mig och aldrig försvinner. Den har alltid varit en följeslagare som har gått bredvid mig genom livets olika delar med ett permanent litet krypin i hjärtat. Dock har den aldrig ägt mig. Tänk om det sker en dag, om den vinner. Då kommer enbart ett grått skal finnas kvar. Det är nog det som skrämmer mest, att blir färglös i en värld fylld av färger.