Vad är jag nu?

Kylan från glaset i min hand sprider sig ut i fingrarna medan jag för glaset mot munnen och tar två stora klunkar. När jag ställer ner glaset så tittar jag framåt och möter din blick. Jag ler mot dig, ett sådant leende som är reserverat för några få speciella människor. Jag fortsätter att äta medan du berättar om vad som händer på ditt jobb. Vi har redan pratat om tro, vänner, kärlek, serier och tusen andra saker som känns triviala men som bara är sådär perfekta just i stunden. Du skrattar till mitt i berättelsen och jag kommer på mig själv med att tänka att det skrattet gärna får följa mig genom nästa skede i livet. Plötsligt börjar hjärtat slå lite snabbare och de fjärilar i magen som varit bedövade tidigare börjar vakna till liv och föra sina vingar fram och tillbaka. Jag vet att det var jag själv som bedövat dem men jag trodde aldrig att de skulle vakna till liv igen. Fast precis nu, när fjärilarna börjar föröka sig och flyga runt inom hela mig, då börjar en låga i hjärtat tändas igen. En låga som inte har brunnit på över åtta år. Jag börjar känna inom mig hur värmen sprider sig och även om hjärnan försöker kämpa emot så går det tillslut inte utan även den faller för den förförande lågan i hjärtat. Några timmar senare ligger jag på rygg på din säng och tittar upp i taket, bredvid mig ligger du. Plötsligt lägger du armarna om mig och omfamnar mig i en lång kram som både känns främmande och välbekant. Främmande för att du aldrig gjort något sådant tidigare, välbekant för att hjärtat och hjärna har känt såhär tidigare och de vet båda vad det kan leda till. Även om det tidigare slutat i ett hav av tårar och ett ärr på hjärtat som aldrig kommer försvinna helt så bestämmer vi där tillsammans, jag och mitt hjärta, att vi ska försöka. Att vi vågar öppna oss igen, att hjärtat inte alltid kan vara tomt utan att vi måste låta någon få flytta in.  Du är den någon. Nu när jag sitter och minns tillbaka på detta och många andra minnen så fylls jag av en sorg som jag inte riktigt kan beskriva för mig själv. Ännu en gång hade jag och mitt hjärta fel, vi borde ha lyssnat på hjärnan. Istället sitter jag nu med ett tomt utrymme i hjärtat och ett nytt litet ärr precis bredvid det gamla. Jag är som en pusselbit som flyter runt på ett stort hav, runt mig finns flera miljoner andra bitar. Några är ensamma precis som mig, andra sitter ihop och bildar själsliga par. Jag ser din pusselbit och hur du sakta flyter mot mig. Vi möts, precis där i en våg, och våra kanter stryker mot varandra men vi länkas inte samman helt. Plötsligt är det över och vi fortsätter att flyta fast denna gång ifrån varandra. Jag är tom, som om det inte finns något kvar att ge längre till någon. Egentligen skulle jag bara vilja lägga mig i sängen och ligga där tills allt försvinner, tills alla minnen inte längre är som sylvassa knivar utan som väldoftande blommor. Jag vet dock att det inte är rimligt, hur krossat mitt hjärta än är. Jag försöker förklara alla känslor för mig själv, fast att ens börja sortera dem är ett arbete i sig. Hjärtat har börjat stänga ner, det orkar inte med detta just nu. Jag har varit med om detta förut och jag vet att även denna smärta kommer lugna sig och tillslut somna in - det är vägen dit som känns som en evighetspromenad genom mörker och minnen som jag inte är redo för. Bara att avsluta denna text är som att hoppa från ett stup med huvudet före och veta att det enda som möter mig i avgrunden är hård mark. För om denna text avslutas då är det på riktigt, då kan jag inte längre låtsas att vi fortfarande har en chans.Vad händer då?Vad är jag då när jag inte ens känner mig som mig själv längre?