Ångest..

Ångest... ja vad är det? Det tog mig ett bra tag att komma fram till en någorlunda tolkning av detta ord. Innan jag började på Ätstörningsenheten så visste jag inte alls vad detta ord betydde egentligen. Jag har ju inte ångest. Ångest är ju så stort, så massivt och det har inte jag. Dock så ju mer jag tänker på det och ju mer jag processade detta STORA ord så fick jag erkänna att Ångest är en del av mitt liv, dock inte som en stor massiv känsla för mig. Den har alltid funnits där så att den är inte så stor hos mig, men den finns. Kan inte säga att då och då hade jag ångest utan det är mer att då och då mådde jag inte så bra. Så många gånger jag frågade vad ångest är till dem inom sjukvården som jag mötte på. Kan fortfarande inte helt förklara vad det är men kan relatera till det och förstå att det är vad jag känner eller rättare sagt det är vad jag känt just där och då vid de tillfällen som är jobbigast för mig. Fast ändå inte. Det är bara en del av mig. Det är en känsla som jag lärt mig vad den gör och varför den finns men jag kan inte känna den. Mitt liv svänger från att inget är möjligt till att allt är möjligt man får bara låta det ta lite tid just nu. Bergochdalbanan är inte riktigt så drastisk just nu. Har planat ut och jag är rätt nöjd. Vilket gör det svårare att skriva dessa inlägg. Alltid lättare att skriva när jag mår sämre. Jag har de senaste månaderna gått på gruppterapi för social ångest. Fått lära mig ännu mer om känslor och vad de är till för, hur man kan reagera när man känner vissa känslor, att man skapar undanflykter för att slippa känna vissa känslor. Skapar sina säkerhetszoner och när någon utmanar dessa så reagerar man på olika sätt. Ibland med ilska, ibland med att bara fly eller låtsas som ingenting. Eller helt enkelt bara plocka upp telefonen och låtsas vara upptagen med den för att slippa känna sig utsatt eller bara vara den som sitter tyst. Att bli arg, irriterad är också ett sätt att sky känslan som man vill undvika. Inte våga säga nej för man inte vill möta känslan av besvikelse hos den man säger nej till så man säger ja till allt. Att alltid tänka det värsta om något istället för att tänka vad för fler alternativ det kan vara till att någon skriver som de gör eller agerar som de gör emot en. Eller inte agerar alls utan jag har bara tolkat det som att det är mot mig, för ingen annan i rummet gör något fel än jag.Sedan kan jag vara ett lejon när det gäller saker som inte handlar om mig. Om det är någon orätt mot någon annan eller någon som behöver hjälp så kan jag ryta ifrån. Kan vara envis som en åsna också. Jag lever ju än idag just för att jag är envis. Jag ger inte upp även om jag ger upp på bitar av mig själv. Jag är inte den jag skulle vilja vara för då skulle jag inte ha några murar kvar. Det hade varit skänt dock att slippa dessa murar och bara vara jag i kontakt med andra. Att kunna säga det där skämtet som bränner på tungan, eller göra något för någon utan att det blir en sådan enormt stor känsla att ta emot tacksamheten eller bara att få något positivt från någon annan. Tänk om man kunde slippa tänka. Detta inlägg har jag skrivit på länge så litegrann är från innan jul som t.ex. den terapin jag gick mot social ångest. Dock så hoppas jag att alla dessa pusselbitar kan bilda en bild och passa ihop och också då hjälpa mig framåt istället för att gnaga mot varandra så de bara blir runda eller trasiga.