Att konstant dömas gör att man dömer?
Sitter här vid datorn på annandagen påsk och lyssnar på Bruce Springsteens greatest hits skiva på spotify. Älskar hans musik, kan ha blivit för jag växte upp med en mamma som gilla denna typ av musik och fortfarande gör, Har fått tvättat en maskin och diskmaskinen är i full gång just nu så känner mig rätt nöjd med dagen såhär långt. Det stormar ute och snöar så inget väder jag känner mig peppad för att gå ut i. Får ta och åka och simma senare istället och få lite motion. Det är underbart skönt. Jag får vara i min lilla bubbla där i bassängen. Eftersom jag måste ta ur mina hörapparater så hör jag inte så bra och samtidigt då också ha pluggar i öronen för att det inte ska komma in vatten i hörselgången gör inte min hörsel bättre. Skönt dock att stänga av och bara fokusera på andning och simningen. Det som fick mig att vilja skriva lite idag var en tanke som kom upp i Onsdags när jag hade min träff med min behandlare. Det var dags för att gå igenom något slags bedömningsunderlag så han frågade mig en massa frågor och en av frågorna var ungefär såhär "Känner du dig betraktad utomhus eller tolkar du in att andra kollar eller skrattar åt dig" meningen med frågan var som sådan i alla fall. Fast formuleringen helt annan i den verkliga frågan. Jag väte upp med att ständigt bedömas, allt jag gjorde var under luppen kändes det som. Hade jag smink på mig en dag fick jag höra det, råkade jag ha min tröja innanför byxlinningen istället för hängandes utanför fick jag höra det (då syntes ju magen så mycket mer), fick också se och höra hur andra prata om mig både medvetet från deras sida och omedvetet. Så fortfarande när jag är ute på stan eller i bland folk jag känner eller inte känner så tolkar jag in allt i deras kroppsspråk. Jag vågar inte göra fel för då kanske de bedömer mig igen för att jag råkade säga fel eller agera vad som för mig känns fel. Jag kan fortfarande se hur folk tittar på mig ute, eller se hur de pekar eller skrattar, jag förstår också samtidigt att i 99% av fallen så är det inte mig de ser eller det handlar om men känslan finns ändå där. Jag sitter hellre här inne och kan kontrollera min omgivning än ger mig ut i okänt territorium. En föreläsning går fint. Då sitter man på sin plats antecknar lyssnar tänker sedan går man hem eller vidare till nästa men att sedan hamna i en grupp okända och där prata och säga sin mening det är hur jobbigt som helst och jag har supersvårt att ta mig in i en konversation för jag vill inte störa. När vuxna pratar ska man vara tyst, så på nåt sätt ser jag mig såklart inte om ett barn men heller inte jämlik med de som är lika gamla som jag. Jag funderar ibland på om de som mobbade i skolan tänker tillbaka på den tid lika mycket som jag och känner hur fel allt blev. Jag har fortfarande lite skamkänsla över att jag i nian tillslut sa ifrån och orkade inte med allt mer och de jag namngav de struntade i alltihop och istället vart jag ännu mer utanför än innan. Jag var inte heller en som drack och festade vilket gjorde mig än mer utesluten. Tur man då blivit så bra på att inte visa hur sårad man blev när man inte vart inkluderad i diskussioner om just dessa fester av de som jag kallade vänner. Jag skriver här för jag vill få fram allting, på nåt sätt måste jag få ut det hela och jag kanske upprepar mig med men men då får det vara så. Idag mår jag bra, även fast just nu när jag skriver detta så mår jag mindre bra. Att minnas är jobbigt men jag hoppas att jag kan gå framåt och inte hålla mig själv tillbaka för saker som jag inte kan förändra, för saker som inte jag gjort mot mig själv. Det enda jag kan säga just nu är att det är jäkligt jobbigt att hela tiden hålla koll på alla andra runt mig. Ta hand om DIG!