Det är mest när jag inte mår så bra som jag skriver...
Nu har det gått ett bra tag sedan jag använde denna bloggen. Jag har mått ganska bra men aldrig 100%. Jag postade 2 inlägg som jag skrivit för ett bra tag sedan men inte postat för jag ville skriva mer i dem. Dock så tryckte jag på posta nu för jag tyckte ändå att de hörde hemma här i min blogg i mina tankar i mitt liv.Nu sitter jag här och kämpar med min c-uppsats för att tillslut i alla fall slutföra något i mitt liv. Det är inte på något sätt lätt att skriva en uppsats med nästan enbart mitt egna driv. Jag har dock kommit nästan ända fram, det har bara tagit sådär 10år att ta sig dit från att jag började min resa. Tänk om jag lyckas med något i mitt liv i alla fall. =)Mitt namn på något och en högskoleexamen. Det är inte det att jag inte har intelligensen att göra det utan det är att jag inte känner att jag kan. Jag är så osäker och tänker om och om igen om situationer som händer och sker och hur jag har agerat eller inte agerat i olika situationer. Jag har situationer från 20 år tillbaka eller mer som jag fortfarande tänker på hur jag agerade och hur jag skulle ha agerat istället. Det snurrar i huvudet på mig hela tiden hur jag måste hela tiden bevisa att jag är bra, att jag är någon som räknas. Jag måste bevisa för mig själv om och om igen att jag också kan och orkar göra saker. Jag måste hinna gå lika fort som den personen annars verkar jag svag eller lat, jag måste förstå det skämtet annars så verkar jag dum, jag måste ha ett smart svar till det som sas för annars så är jag inte cool, jag måste säga roliga grejer för att vara med, jag måste visa att jag gör saker för att inte verka lat, jag måste bevisa att jag också kan och inte bara är tjock. Jag kan inte äta det jag kanske vill för att då ser andra att jag äter för mycket eller fel saker och då tänker dem att hon borde inte äta så.Det är helt enkelt så att allt jag gör det dömer jag 100gånger mer än vad någon annan någonsin kommer göra och alla nervärderande kommentarer eller påpekningar det är dem som hänger kvar. Det är de jag kommer ihåg. Det är dem som lever med mig om och om igen när jag ältar olika händelser om och om igen. Det är alltid mitt fel i alla skeenden i mitt ältande. Om jag bara sagt detta, om jag bara hade gjort såhär, om jag bara hade..........Trots allt detta så lever jag, jag finns här idag och jag gör mitt bästa för de runt mig. För mig själv vet jag inte än vad det bästa är. Jag har dock en fin sambo, en vovve och två katter som jag älskar väldigt mycket och som ändå finns där på sitt sätt för mig. Jag vet dock inte om jag någonsin kommer bli hel. Jag gör dock mitt bästa tror jag i alla fall. Det enda jag vet med säkerhet är att det inte är lätt att fightas mot mig själv samtidigt som jag måste ta fighten mot världen utanför också samtidigt. Det gör en ganska trött. Nu är klockan alldeles för mycket återigen. Jag sover aldrig nog med timmar. Uppe för sent för om jag inte är riktigt riktigt trött så somnar jag inte. Så var det förr i alla fall och jag vågar inte testa att göra på något annat sätt.God natt! =)