V.36 Bebis i full rörelse

För tillfället är jag i vecka 36 (35+6) av graviditeten och för att vara helt ärlig är det lite jobbigt just nu. Jag har haft en sån extrem tur under min graviditet och har sluppit majoriteten av de tuffa symtom som är vanliga. Men först nu de senaste veckorna har det börjat kännas att det verkligen är ansträngande för kroppen att bära ett barn. Väldigt begränsad rörlighet och smärta i magen, ligamenten och revbenen.Jag är dock fortfarande extremt tacksam för att jag mår så bra som jag gör och än mer tacksam för att allt hittills sett bra ut på alla kontroller, både med bebis och alla mina värden. I början av graviditeten var jag till exempel väldigt inställd på att jag skulle drabbas av järnbrist, men det har sett jättebra ut hittills och det är väl främst därför jag är så pass pigg som jag är trots att det är så långt gånget nu. Jag känner av att bebis har vuxit till sig, då rörelserna känns annorlunda. Mer svepande och man kan känna att det är en bebis där inne på ett helt annat sätt. Innan har jag mest känt någon rörelse här och där på ett ställe i magen, men nu är det verkligen tydligt när man känner ett par fötter på ena sidan av magen och en rygg i andra. Så häftigt. Då jag har moderkakan i framvägg har det varit lite begränsat hur mycket jag känt av honom och det känns därför så spännande nu när jag känner av rörelserna starkare och dessutom oftare. han lever ofta om ganska rejält och både stretchar och dansar omkring därinne. Det dämpar lite av den oro man känner för bebis välmående under graviditeten tycker jag, det har känts som en trygghet att känna rörelser regelbundet.En sak jag insett det här året är att tid är en underlig sak. För samtidigt som tiden har gått läskigt snabbt så känns det samtidigt som att jag varit gravid i 5 år. Jag fick plus på stickan på julafton 2021 så hela det här året har för mig bestått av i stort sett bara graviditet och det har varit det enda mitt liv och mina tankar har kretsat kring ett bra tag nu. Undrar hur det kommer att vara när han väl är ute? Jag menar, man bygger ju upp så mycket förväntningar och tänker så mycket under 9 månader så jag kan inte hjälpa att undra hur fort man kan "ställa om" och faktiskt förstå att man har sin lilla bebis hos sig. Men det är en fundering jag ser extremt mycket fram emot att få svar på. Och nu börjar det kännas som att det kan hända när som helst. När om helst kan min son komma till världen. En bidragande faktor till att jag känner så tror jag är för att tidigare generationer i min släkt fått sitt första barn "för tidigt". Jag vet om att det inte finns några vetenskapliga bevis för att en sån sak kan vara genetisk men det får mig ändå att tänka till litegrann. Min mormor fick sitt första barn 4 veckor för tidigt och min mamma fick mig 3 veckor för tidigt. Det gör det på något sätt konkret att det snart kan ske. (Jag planerar att skriva lite om mina tankar, känslor och förberedelser inför förlossningen men det får bli i ett enskilt inlägg)Idag är det exakt en månad kvar till BF. Den 4:e september är det beräknat. Och det är en sjuk känsla.  (Bilden jag använde när vi gick ut med graviditeten på sociala medier)