Viljan över ett fritt liv

Straffade jag mig själv? Var det ett misslyckande att vara i något som betydde allt och ändå... lämna det?  Det är så mycket som klaffade. Varför gick det inte? Var det kanske för bra för att vara sant? Känslorna var för starka för att kunna brytas ner och mötas av det liv som stod på spel. Det var känslor mellan oss som idag är svåra att greppa.  Bara tanken av allt vi upplevde, kände och skapade, får mig att rysa. Känslan och upplevelsen jag upplevde med dig är värd att beundra, få människor kommer få uppleva en så stark känsla i sitt liv. Det som var så fint var att slås mellan sommar, guld och gröna skogar i en solnedgång, på en cykel, på en grusväg, springandes på gula fält med hemligheter och kärlek, skratt vid havet på en strand.  Men sen då? Livet är ju mer än så. Det gick inte att bygga en kärleksromans på guld och gröna skogar, tyvärr. Sorgen tog mig så otroligt hårt när jag insåg att vår kärlek inte gick att bygga vidare på. Det är klart att allt det här lämnade djupa, djupa sår när jag insåg att livet tyvärr inte är allt det där. Livet mellan två personer måste också klaffa i en gråtrist vardag i februari. Man måste kunna bygga ett värdigt liv tillsammans utanför guld och gröna skogar. Tyvärr fanns inte det. Utanför den där bubblan av sommarförälskelse fanns en värld som inte gick att bemöta tillsammans.  Sorgligt men sant. Kanske övervinner kärleken allt. Men känslorna i en halvtrist värld kan inte alltid klaffa med lyckan som kärleken vill leverera.  Vår kärlek var nog helt enkelt - alldeles för bra för att vara sann.