Alltid denna ständiga kamp

Alltid denna ständiga kamp. Jag orkar inte med mer att kämpa år ut och år in. Min orkar börjar ta slut. Varför kan inte bara jag få vara med om att livet flyter på bra?  Visst, jag fattar att livet inte bara är en dans på rosor. Men så mkt motgångar som jag har haft genom åren, det är inte mänskligt. Jag tänker ofta, när är det min tur? Min tur att få njuta lite utav livet. Känna att livet är viktigt och värdefullt.Hur svårt kan det vara liksom?  Hur kan en och samma människa ha så otroligt mkt otur, oflyt eller vad man vill kalla det. Men en sak är säker är att jag inte har tur med något. Finns ingenting som flyter på i princip..  Skulle jag rabbla upp allting så skulle ni inte tro era ögon. Ni skulle få en chock. Samtidigt så vill jag ändå hålla lite på min integritet här.  Jag kan berätta mkt om att ha ADHD, bipolär och borderline om hur det är. Men även där berättar jag inte allt.Jag skriver inte här för att få sympati eller empati. Men jag vet att det finns fler som är som jag där ute. Som kan behöva bli påmind om att man inte är ensam.  Ibland kan även jag känna mig som den ensammaste människan på hela jorden.Och jag har inte alla gånger någon att ringa till. Och mår jag riktigt dåligt och står mellan valet och kvalet om jag ska leva eller inte. Då har jag ringt självmordslinjen.Det har hänt mer än en gång att jag gjort det. Det har varit till stor hjälp för mig.  Ibland känner jag mig som en börda när jag mår som allra sämst. Jag vill inte ”störa” mina nära och kära med mina bekymmer.   Jag tänker ofta att de tänker ”suck, nu ringer hon igen” , ”jag pallar inte en gång till”.. och då är det skönt att ringa till någon som har det som sitt jobb. Dom finns där för att lyssna på en, hjälpa en ur det mest destruktiva sättet man kan tänka sig.     PS, Självmordslinjens nummer är 90101