Att kvävas

Att bli kvävd utav sin omgivning är bland det värsta jag vet. Att bli ifrågasatt i allt man gör. Var, när och varför. Man måste få känna att man kan andas ordentligt och inte ha en snara runt halsen.  Det är inte bara i en kärleksrelation man kan bli kvävd i, det kan vara på arbetsplatsen, vänner, familj osv. Allt behöver inte handla om sin partner.  Jag tål inte när man försöker kontrollera mig. Har själv levt i sådana relationer där man måste uppge/ange vad man gör varje minut. Det är hemskt när man behöver göra detta. Man känner sig så liten. Som ett barn som inte kan ta ett beslut själv. Det måste alltid vara någon som tar beslut åt en.  När dessa varningssignalerna kommer så är det bara att backa och spola tillbaka bandet. Spring så fort du bara kan.  För helt plötsligt handlar det inte bara om att ta beslut åt dig, sen vill dom styra allt du säger, vem du ska få träffa, vem du får prata med. Som styr till och med när du får gå på toaletten.  Det är hemskt att bli så styrs. Jag tror det finns många där ute som känner som jag, fått uppleva samma som jag. Säkert mindre kontrollerande och mer kontrollerande.  Därför får jag fullständigt panik när folk skickar för ofta, för mycket och ställer alldeles för mycket frågor om vad jag ska göra, vem jag har träffat, hur min vecka ser. Jag fixar inte det. Det känns ända in k ryggmärgen efter flera år utav fysik- och psykiskt misshandel. Alla cylindrarna startar och jag backar bandet.  Jag vill aldrig mer, aldrig någonsin behöva uppleva det jag har fått uppleva. Det finns både synliga och osynliga ärr i från allting. Dom säger att tiden läker alla sår och att allt blir bra.  Men så är det inte. Tiden gör det bara mer hanterbart ju längre tiden går. Jag kommer aldrig att läkas. Det gör ont i mig fortfarande. Men visst det är lättare det är det. Men varje gång man ska inleda någon form utav relation så finns det där i bakgrunden och påminner en. För vem kan jag lita på? Hur ska jag kunna veta att denna personen inte är ute efter att såra/skada mig. Så nej, tiden läker inte alla sår…