Hem till mig

Livet är nu. Så enkelt är det. Livet är här och nu. Inte i morgon, utan nu.  Varför grubblar man så mycket över allting? Varför lägger man så mycket tid och energi på att fundera över allt som varit?  Jag är en utav dom som lägger otroligt mkt tid och energi på att tänka. Både medvetet och omedvetet. För mig kan inte saker bara passera, speciellt inte saker som påverkar mig. Spelar ingen roll om det är bra saker eller om det är dåliga saker.  Min hjärna behöver processa väldigt mycket. Önskade att det inte var så. Men man kan ju inte ändra på något som är förinställd till att vara. Jag tror att det är så. Jag har försökt i så många år att sluta grubbla, gräva ner mig i allt.  Men det är så sjukt svårt. Jag behöver tid på mig, få sörja, få skrika, få gråta, få ligga i sängen och inte gå ur den på några dagar. När jag legat i sängen i några dagar och är redo för att gå ur den. Då är jag färdig med min process, första delen och den värsta är över. Det är ett steg åt rätt riktning. Jag orkar vara uppe, jag orkar duscha, klä på mig. Ta en promenad, då börjar det närma sig ordentligt till nästa steg i processen. Jag kan se det objektivt, det är inte lika svart eller vitt. Jag är i gråzonen. Som jag önskade att jag kunde befinna mig i gråzonen oftare. Jag önskade att jag hade den möjligheten. Men det kan inte jag bestämma. Det bestämmer min bipolaritet när jag kan befinna mig i den.  Den zonen har blivit oftare sedan jag fick rätt medicin. Men jag vill ha den mer!! Det är fortfarande för mycket svart eller vitt. Jag behöver få paus ifrån demonerna.  Jag vill bara vara jag. Är det för mkt att begära? Att få vara den man verkligen är.Men min tid kommer, jag måste tro det.  Bara det blir lugnare kring mig, så tror jag att jag hittar hem. Hem till mig.