Kavla upp ärmarna

En sämre dag…Det är idag som det är så, känns som jag backat flera steg men ändå inte..  Jobbigt att bli påmind om ens verklighet. Det känns riktigt tungt idag, stegen är tunga. Leendet är som bortblåst. Tårarna bränner innanför ögonlocken. Försöker distrahera mig. Försöker tänka positivt. Att det kommer komma en dag då jag är fri från allting. Känns otroligt tungt bara. Känns som en evighet innan jag är där. En dag, längre fram kommer jag också att komma i mål. Även om startsträckan är otroligt lång just nu. Kampen har inte ens börjat. Den börjar snart på riktigt och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom allt detta utan att bryta i hop. Det kommer bli många dagar då jag kommer vilja ge upp, dagar då jag bara kommer känna ren skär smärta. Många tårar kommer att fällas och humöret kommer att svänga rejält. Men det måste få vara så, det måste få vara okej att känna att man vill ge upp och bara vilja försvinna. Men jag vet att det även kommer komma dagar som är bra, då jag kan glömma allt för en stund. Då jag kan få skratta, få le, känna mindre smärta… Jag var så glad för tillfället, jag skrattade igen, jag kunde le utan att det var fejk. Allt var äkta och ärligt. Jag ville bara få ha det så, lite längre, några dagar till.  Inte behöva tänka på mina bekymmer, inte känna mig dämpad och bara se en utväg från allt det här. Jag vill se ljuset, jag vill se det gråa. Inte det svarta och mörka som tynger mina axlar otroligt mycket.  Jag försöker verkligen att hitta det positiva, det som gör livet värt att leva. Men det är så svårt, väldigt svårt just nu.  Jag behöver få andrum, jag hade andrum. Det var otroligt skönt och jag är så otroligt tacksam för att jag fick det några dagar. Men nu är det bara att kavla upp ärmarna och fortsätta nästa kamp.