Labyrint

Att vara olycklig är något som är oerhört tufft. Men trodde aldrig jag skulle känna så här. En ångvält som kört rakt över mig och sedan backat över mig igen.  Hur ska jag någonsin känna sann lycka igen? Hur ska jag göra för att bli lycklig igen?Jag är så trasig, varenda del utav mig gör ont. Ingenting görs med glädje längre.  Jag försöker finna glädje ämnen, men det är så svårt. Det är svårt när man har förlorat allt. Allt som någonsin betydde någonting. Från en dag till en annan så var det borta. Allt har rämnat. Sakta men säkert är jag på väg att bygga upp den muren jag en gång hade. Ingen ska någonsin få rasera den igen. Ingen ska få komma in mig på livet. Ingen någonsin. Aldrig Jag är mer rädd för att jag kommer stänga ute allt och alla. Hålla allt för mig själv. Ingen mer ska få veta hur jag verkligen känner på djupet. Jag vill inte att fler ska få mig att känna så här.  Visst, jag har ”hela livet” framför mig. Men det har jag inte. Jag ser ingen ljus framtid och det är väldigt svårt att förstå hur jag skulle kunna ha en ljus framtid med tanke på mitt bagage. Det är väldigt tungt och svart. Inget man delar med sig utav, för då blir man klassad som ett psycho. Känns som det står i pannan på mig.  En gång i tiden var jag en glad, sprallig och varm människa. Som hade lätt till både skratt och ett leende. Men det är väldigt långt borta och som det känns nu så finns inte den personen längre. Vet inte hur jag ska hitta tillbaka till den personen igen.  Jag saknar verkligen den person. Som såg allt positivt och gav järnet i allt. Lycklig, glad, sprallig och ögonen glittrade. Jag var genuint glad, på riktigt.  Men nu är jag mest vilsen. Lätt till tårar och mörka tankar. Jag är fast i en labyrint. Med ingen utgång. Hittar inte exit skylten.