Kapitel 13: Skam - Gästinlägg av Erika Douhan

Jag skulle vilja beröra ett ämne som jag vet att många barn till missbrukare upplever, även som vuxna. Det är skam.  Skam är något jag tvingats lära mig att leva med och i. Ofta kommer den där skammen som ett fult och elakt troll, när jag egentligen inte förtjänar det. Skam är min och många andras ständiga följeslagare genom livet. Den kommer garanterat när jag varit i ett socialt sammanhang och det pratats barndom, när folk öppnat sig och berättat om deras helt vanliga svenssonliv. Det berättas om den roligaste julklappen, härligastesemesterminnet och pinsammaste tonårsminnet. Så kommer frågan till mig. ”Hur var din barndom?” ”Vilken är din roligaste julklapp?” Mina tankar går alltid där och då till: Okej, nu kommer folk bli obekväma.. Kanske tycka synd om.. Kanske kommer dem att döma mig och stämpla mig som något jag inte är. Kanske kommer dem att tycka att jag lämnar ut mig själv, att jag är alldeles för lätt att ”lära känna”. Troligtvis kommer dem det. Ska jag ljuga? Ska jag bara låtsas som om att jag upplevt min barndom, precis som de upplevt sin? Det kan jag ju inte. Det kommer ju märkas.Jag landar alltid i två alternativ. Alternativ ett är att jag behöver fundera lite och sedan aldrig återkommer. Alternativ två är min vanligaste, jag berättar lättsamt om mina upplevelser och folk blir paffa, tysta och sedan kommer det:”Oj. Gud, förlåt att jag frågade. Jag visste inte. Jag är ledsen. Jag beklagar” Jag säger alltid ”Det gör inget, det kunde inte du veta. Du behöver inte beklaga. Jag mår bra nu, det var ju längesen 😊” Sedan skäms jag. Jag skäms för att jag gjort min omgivning såobekväm och jag skäms för att jag ALLTID BERÄTTAR FÖR MYCKET. ”Bara håll käften liksom, vad är ditt problem?” – min favorittanke om mig själv i dessa lägena. Jag berättar att min roligaste julklapp är en solcellslampa för utomhusbruk, från Rusta. Det var en sköldpadda och Pappa köpte alltid våra julklappar på julafton. Min bror fick ”rederiets dvd-samling”.  Jag berättar inte att vi nog var runt 13-14 år den julen. Att Pappa inte hade pengar till mer och han hade definitivt inte orken att ta reda på vad en tonåring ville ha, så han fick akutshoppa det som fanns och som han hade pengar till. Det är roligt nu i efterhand, för att det är en så konstig grej att ge sin tonåring. Men där och då vad det inte speciellt kul. Det var pinsamt och det var jobbigt. Det var jobbigt att alltid vara den som inte kunde berätta om fina julklappar Mamma & Pappa hade köpt, när skolan började igen.  Jag berättar att ett av mina starkaste semesterminnen är när mamma lämnat familjen vid jul (här brukar jag lite snyggt slänga in att ”Ja, mina föräldrar var ju då missbrukare hehe”), och pappa packar in mig och min bror i en husbil och kör söderut i europa. Vi firade vårt nyår på en rastplats vid autobahn, med två fulla ryssar som grannar. Mycket trevligt sällskap tyckte pappa.  Jag berättar inte att Pappa inte är nykter under resan eller atthan är ledsen. Att Pappa är helt förstörd. Han gråter, röker och pratar ut med mig bredvid sig i passagerarsätet. Jag är omkring 11-12 år. Vår värld hade vänts upp och ner. Mamma var borta och nu spenderade vi jullovet i en husbil. Jag berättar inte om hur jag mådde, om mardrömmarna jag minns så väl eller om hur jag upplevde att min lillebror mådde. Min Pappa var missbrukare, han tog amfetamin och rökte weed. Min Mamma var också missbrukare och hon har tagit olika saker, i olika perioder. Vid tiden för vår resa genom Europa tror jag att hon skulle komma att börja med heroin en kort tid efter.  När kommer då skammen? Skammen kommer som en liten, elak viskning. Gärna när jag sitter i bilen på väg hem och tänker över hur mysig dag jag haft. Då dyker den liksom upp där bakom mig och påminner mig om hur jag lämnat ut mig själv, om hur jag borde skämmas som aldrig kan hålla min stora mun stängd. Den påminner mig om hur jag måste LÄRA MIG att inte prata så jäkla mycket. Sluta berätta om dina jobbiga minnen, som gör andra människor obekväma. Sluta berätta om din barndom. Det kommer ingenting gott utav det. Så då sitter jag där och vrider mig obekvämt i sätet över hur mycket jag sagt. Jag suckar högt, kanske svär jag lite tyst, kliar mig extra hårt i hårbotten och är det en riktigt dålig dag, så får jag svårt att andas och sen kommer tårarna.  Jag är trött på att skämmas. Jag är trött på att jag behöver vara den som bär på skam och skuld, i något jag inte valt eller kunnat påverka. Jag är trött på att det ska framstå som om att jag är enkel att lära känna, för att jag berättar min verklighet. Jag brukar likna mig själv vid en lök. Det är måååånga lager på min lök och det är få som når enda in. Det är nog knappt att jag ens når in själv. När jag lättsamt berättar om ett minne jag har, så är det första lagret man ser och får ta del av. Jag vill inte längre skämmas för mina lager och jag är trött på att vi är så många barn till missbrukare som går runt och skäms. I min terapi har jag fått lära mig att trollen spricker om man kasta ljus på dem, så nu kastar jag ut ett troll här och hoppas på att det i alla fall kan krackelera lite på ytan