Kapitel 15: peter pan

År 2002. Jag hade nyss fyllt 13 år. Hela våren, varje helg hade jag tillsammans med mina teaterkompisar repeterat inför sommarns uppsättning - Peter Pan.  Jag var extra stolt över att vara med i just denna uppsättning då jag fått en större roll. Jag skulle spela Peter Pan. Jag skulle sjunga och dansa solo. Jag minns hur jag övade repliker så fort jag fick en minut över. Jag älskade det. Jag älskade känslan av att få spela någon annan. Att få låtsas. För några minuter var jag inte Nicolina. Jag var inte flickan med herionister till föräldrar. Jag bodde inte i fosterhem och jag var lycklig.  Så kom sommaren och föreställningarna skulle äntligen börja. Jag minns att jag stod i logen och tittade på mina scenkläder, kände på dem och var otroligt stolt över mig själv.  Premiären drog igång och det var magiskt. Vi sprang barfota mellan logerna. Övade danssteg på gården och peppade varandra inför varje föreställning.  Så en kväll var det äntligen dags. Min mamma skulle komma för att titta på mig. Jag minns hur jag sneglade ut mot parkeringen som hade  börjat fyllas av bilar. Mammor, pappor och andra besökare var alla på väg in för att ta plats. Många hade blommor i händerna. Blommor som de skulle ge sina barn efter föreställningen.  Jag kände mig lycklig. Jag skulle vara ett av de barnen. Ett av barnen som skulle få en blomma. En blomma av min mamma.  ______________________________________________ Det blev mörkt i lokalen. Man kunde höra publiken genom scenografin. Någon hostade, prasslade med en påse. Några barn skrattade. Så drog musiken igång och ljuset från strålkastarna gick upp.  Vi stod alla på scen och sjöng öppningssången. Jag kisade ut i publikhavet och letade efter min mamma men strålkastarna var för starka vilket gjorde det svårt att se alla. Sången tog slut och några av oss lämnade scenen.  Det var snart min tur. Jag var nervös. Hjärtat bultade och händerna skakade en aning. Min cue kom, och jag sprang ut på scen.  ”Jag är Paaan, Peter Paaan och jag kan flyga högt och runt omkring. Jag är Paaan, Peter Paaan och jag ska alltid vara barn!” Jag sjöng, dansade och njöt av varje sekund. Musiken tonades ner och jag fick säga min första replik.  I väntan på att svar från min motskådespelare tittade jag åter ut mot publikhavet för att hitta min mamma.  Där satt hon. I samma sekund kände jag en massiv, tung och nästan smärtsam klump i halsen. Hon sov. Min mamma satt och sov under mitt första solouppträdande.  Jag hade sett henne sova i drogrus tidigare och visste exakt. Hon hade tagit droger. Hon hade valt att ta droger dagen hon skulle träffa mig. Se mig uppträda. Dansa och sjunga.  Resten av scenen är suddig. Jag var tömd på energi, känslor och ord.  Sekunden efter att min scen var slut sprang jag till logen. Jag satte mig under alla klädhängare med kläder och gömde mig resten av föreställningen. Jag grät. Varje rörelse i kroppen gjorde ont. Mina andetag gjorde ont. Tårarna brände och min kropp var alldeles tom.  Jag hörde slutnumret. Jag hörde applåder och jubel från publiken. Jag minns att jag undrade om min mamma också jublade? Om hon var medveten om att hon missat hela mitt nummer?  Ljudet tonades ner och mina teaterkompisar kom springades in i logerna från scenen. Alla skrattade, några höll i blombuketter. De pratade om sina prestationer samtidigt som de bytte om och gjorde sig redo för att springa ut till sina familjer och vänner.  ______________________________________________ ”Är Nicolina här?” Jag ryckte till och vaknade upp ur mitt mörker. Jag hörde min mammas röst. Mitt hjärta slog så hårt att jag kunde känna det i halsen. En av mina vänner tittade på min mamma, sedan ner på mig. Jag sneglade upp på henne och skakade på huvudet. ”Hon är inte här.”  Hon ljög. Jag hade tvingat min vän att ljuga för min mamma.  Jag minns skammen jag kände över att jag hade försatt henne i en sådan situation. Jag skämdes oerhört.  Jag skämdes över att mina teatervänner hade sett min mamma i skicket hon var i. Jag skämdes över att alla nu visste vem jag var. Min lyckliga bubbla där jag fick låtsas vara någon annan hade spruckit. Platsen jag kunde slappna av på hade blivit ett minfält. Min mamma hade förstört min dröm.  Ändå kunde jag inte låta bli att känna ett enormt dåligt samvete. Var min mamma ledsen? Hur kunde jag göra henne ledsen? Varför gick jag inte ut till henne? Tänk så trodde hon att jag inte älskar henne?  Jag kände mig som världens sämsta människa.  ______________________________________________ Det är 20 år sedan kvällen på teatern. Och än idag när jag tänker på händelsen,  på min vän som tvingades ljuga för min skull och på min mamma som jag inte tillät träffa mig får jag lika dåligt samvete. Skammen är lika verklig nu som för 20 år sedan.  Jag är så tacksam över hur en annan 13-årig flicka stod upp för mig där i logen, men samtidigt så sorgsen över hur hon och de andra barnen tvingades känna obehag och rädsla för en person som stod mig nära.Det gör mig sorgsen och förtvivlad över att veta hur många människor som drabbas av ett missbruk. Det gör mig också otroligt sorgsen att alla vi barn tvingas leva med skulden, känslan av att ständigt försöka ”rätta till” saker och ta ansvar.Att aldrig få vara barn.