Kapitel 18: ett kontrakt & sömntabletter

Första tiden tillbaka hos fosterfamiljen kan närmast beskrivas likt en smekmånad. Kanske var det för att jag var nervös över att vara tillbaka. Kanske hade de förändrats och börjat förstå mig bättre? Jag visste inte varför allt kändes bra men det var en otroligt lugn tid som fick mig att slappna av.  Men så kom hösten och molnen började hopa sig på nytt. Jag hade börjat första året på gymnasiet och omställningen var påfrestande. Bråken avlöste varandra hemma och ibland kunde det gå dagar utan att mina fosterföräldrar över huvudtaget pratade med mig. Jag kände mig så vilsen. Jag hade knappt energi till att tänka eller känna in situationen hemma.  Till slut började jag fly. Jag hade vid det här  laget skapat nya bekantskaper och de blev min tillflyktsort många gånger. Jag minns hur jag vid ett tillfälle smög ut ur huset, sprang över fälten med snö upp till knäna och hoppade in i en bil som hämtade upp mig. Jag tittade över min axel och såg deras hus bli mindre och mindre och min lättnad blev större och större.  Vintern gick och jag slöt mig mer och mer. Vi pratade knappt med varandra längre, min fosterfamilj och jag. Vi agerade likt främlingar som delade ett hem. Jag tog till datorn som min räddning. Jag lyssnade på musik, ägnade mig åt sociala medier och drömde mig bort.  Mina fosterföräldrar som ansåg att jag satt vid datorn för mycket låste till slut in tangentbord och stängde dörren. Jag minns hur jag kände att min värld gick sönder. Mitt enda lugn försvann. Min tillflyktsort, min fantasivärld hade raserats.  ______________________________________________ I april hade situationen nått sin absoluta botten. Jag stod inte ut längre. Jag orkade knappt leva. Skolan var ett brus av vänner, killar, alkohol och dåliga betyg. Hemma sjönk jag längre och längre ner i mitt mörker. Det kändes som att jag skrek och skrek på hjälp men med stum röst.  På kvällar och nätter låg jag vaken. Jag låg vaken och fantiserade om hur det skulle vara om jag var död. Vad skulle hända om jag dog? Skulle någon sakna mig? Skulle min mamma sakna mig? Mina fosterföräldrar skulle förmodligen bli glada. Jag var inte värd att leva. Jag kunde inte se mig själv fortsätta leva. En natt blev det så illa att jag blev rädd för mig själv. Jag låg i sängen, funderade och planerade olika sätt jag kunde dö på. Jag blev till slut så rädd att jag tvingade mig själv att gå in till mina fosterföräldrar och väcka min fostermamma. ”Jag kan inte tänka på något annat än att jag borde dö”, sa jag.  Jag minns inte vad hon svarade men hon bokade en akuttid till BUP dagen där på.  Det blev morgon och vi åkte till BUP. Jag klev in i rummet och satte mig. Vi började prata, min psykolog och jag. Hon frågade mig om hur det kändes. Varför jag ville dö?  Sedan lämnade hon rummet en kort stund. När hon kom tillbaka höll hon ett papper i sin hand. Hon la det på bordet framför oss och förklarade vad det innebar.  Det var ett kontrakt. Ett kontrakt som skulle ge mig en vecka till i livet. Jag skulle skriva under på att jag inte skulle skada mig själv tills nästa gång vi sågs, en vecka senare. Jag tog upp pennan med likgiltigheten tryckandes på axlarna och skrev under. Psykologen såg nöjd ut. Hennes jobb var utfört.  Jag skickades vidare till nästa rum där jag fick träffa en överläkare. Han frågade mig om mina sömnsvårigheter och 2 minuter senare skrevs sömntabletter ut.  Jag fick receptet och gick.  Samma kväll var mina fosterföräldrar bjudna på middag hos grannen. Vi pratade inte med varandra och de lämnade huset.  Jag som hade lyckats komma in i rummet där datorn stod satte mig framför den och satte på musiken. Hej hoppas du tänker på mig för jag tänker hela tiden ja du känner väll migjag gråter blod av en ständig längtankänns som jag väntar på en dödsdom helt ensam jag vill iväg dit mina rötter ärmen nån har asfalterat fast min fötter härjag är trött på det mesta kan nån lätta på trycketsitter i en cell och du har kastat bort nyckeln - fronda ______________________________________________ Timmarna gick och jag kom på mig själv med att återigen tänka på att jag borde dö. Att jag ville dö. Jag pausade datorn och gick ner till köket. Min kropp agerade ensam. Jag tog mig till skåpet där medicinerna stod. Tog ut mina sömntabletter och hällde ut dem på bordet framför mig. De kändes inte tillräckliga. Jag gick tillbaka till skåpet och tog min fostermammas.  Jag stod, stirrade på tabletterna och kände en lättnad. Nu skulle det ta slut. Nu skulle jag äntligen få andas ut.  Jag stoppade dem i munnen. Det var alldeles för många så jag fick ta dem i omgångar. Jag svalde ner dem med vatten och ett glas whisky från en flaska jag hittade.  Sen stod jag där. Tyst, ensam och med ekande tomma tablettburkar. Jag gick upp till mitt rum, låste dörren och la mig i sängen.  Det händer inget minns jag att jag tänkte. Kanske tog jag inte tillräckligt många? Jag väntade lite till..Så började taket snurra. Jag blev snabbt yr, desorienterad och rädd. Jag blev otroligt rädd. Kall i kroppen och stel på ett svagt sätt.  ”Jag kommer dö nu”, tänkte jag. Tanken var helt plötsligt fruktansvärt skrämmande. Jag tog mig upp ur sängen och ner för trappan.  Jag fick tag på telefonen och ringde till grannarna där mina fosterföräldrar var. Jag försökte få fram ord men min talförmåga hade börjat ge upp. Jag minns inte mycket av samtalet mer än att jag försökte forma ord, vilket kändes helt omöjligt.  Jag tror att jag lyckades ta mig upp i sängen igen. Nästa minne jag har är när jag ligger på sjukhuset.Mina fosterföräldrar hade kommit hem, ringt efter ambulans och de hade fört mig till sjukhuset.  Jag överlevde. Den kvällen kom att bli en av de värsta i mitt liv, men samtidigt blev det en vändpunkt.  Jag överlevde, nu var det dags att börja leva. Stödlinjer att ta hjälp av:  Suicide Zero – en ideell organisation som arbetar nationellt för att minska antalet självmord. Riksförbundet SPES, Suicidprevention och efterlevandes stöd – en organisation som drivs av personer som har förlorat en närstående i självmord. MIND – en ideell förening som arbetar med att ge medmänskligt stöd och att öka kunskapen kring psykisk ohälsa och självmord. Bris, som erbjuder stödhelger för familjer där en förälder tagit sitt liv. Barn och vuxna får träffa andra i samma situation och får stöd att hantera livet, sorgen och saknaden. 112 ❤️