Kapitel 22: återföreningen

När min mamma avslutat sin sista tid på ett behandlingshem i Sönnarslöv valde hon att flytta till Simrishamn.  Jag visste att hon bodde där men jag hade aldrig stött på henne. Ibland kunde jag känna mig orolig över att göra det. Vad skulle jag känna? Skulle hon bli glad? Skulle hon känna igen mig? Var hon frisk?  Jag kunde även känna en oro för att hon kanske irrade runt i stan och var påverkad. Skulle folk veta att det var min mamma?  Jag minns att jag brukade vara på min vakt. Ständigt med ögon i nacken.  ______________________________________________ Första gången jag såg henne kändes det som att marken under mig försvann. Jag blev yr, kall, varm och illemående på samma gång. Mitt hjärta slog så hårt att jag kunde höra det i mina öron.  Jag sänkte ner blicken, backade och gick samma håll som jag kom. ”Jag hoppas hon inte såg mig.”  Jag såg henne ett flertal tillfällen och valde att gå i motsatt rikting. Jag vände om. Jag vände henne ryggen. Blundade och ignorerade.  Jag minns att det gjorde ont i mig. Insikten om att det var min mamma, min älskade mamma som jag vände ryggen gjorde mig så oerhört ledsen. Jag kände en otrolig skam över att jag inte gick fram till henne. Över att jag skämdes över henne.  Tänk om hon hade sett mig? Tänk om jag sårat henne genom att låtsas som att hon inte fanns? Tänk om hon skulle må så dåligt av tanken att hon skulle ta en överdos och dö? ______________________________________________ Jag kunde knappt förlåta mig själv över att jag varje gång jag såg henne låtsades som att jag inte kände henne. Samtidigt kunde jag inte förmå mig själv att gå fram till henne. Jag var rädd. Vi hade inte pratat på flera år och jag kände att jag knappt visste vem hon var längre. Och hon visste inte vem jag var.  Det var en otroligt märklig känsla, speciellt med tanke på vilken ålder jag var i. Jag stod där på andra sidan gatan, gömde mig och tittade på avstånd på min mamma. Min mamma som jag inte kände. Min mamma som var en främling.  Jag hade berättat för mina närmsta vänner att jag sett henne. De hade sett henne. De undrade hur jag mådde och om jag någon gång skulle vilja gå fram till henne. Frågan kändes skrämmande.  Men så en dag såg jag henne stå och arbeta vid tågstationen i Simrishamn. Jag studerade hennes rörelsemönster. Hennes kroppshållning och balans. Hon såg frisk ut. Jag hade lärt mig sedan jag var liten att reka hennes sätt att röra sin kropp. Jag visste exakt när hon var frisk eller ej.  Jag tog ett djupt andetag. Jag kände hur mina ben började gå mot henne. Mitt hjärta slog snabbt och jag kände hur min kropp skakade ”Hej mamma.” Orden kom ut ur munnen på mig, nästan av sig själ, jag blev nästan förvånad av min egen röst. Hon tittade upp på mig, lite förvånad och frågande. Hon var tyst. Jag kunde märka att hon inte kände igen mig. Sekunderna kändes långa. ”Hej Nicolina.” Hennes härjade men än så vackra ansikte sken upp i ett stort leende. Hon kramade mig. Jag kramade tillbaka. Det kändes märkligt, främmande och lite läskigt. Men också fint.  Vi pratade lite kort. Ingen av oss hade särskilt mycket att säga. Förmodligen för att vi båda var i chock.  Vi bestämde att vi skulle ses igen. Vi skulle ses en kväll när hon hade slutat jobbet. Vi skulle ses igen.  ______________________________________________ Jag stod framför spegeln länge. Jag bytte kläder flera gånger. La på mer läppglans och rättade till håret en sista gång.  Jag hade ångrat mig flera gånger under veckan. Ville jag ha kontakt med henne? Var jag beredd på att bli sårad igen? På att må dåligt? Jag visste inte men någonstans i min kropp fanns en längtan. En längtan starkare än rädslan.  Jag gick ut genom dörren och ner till korsningen där vi skulle mötas. Jag andades djupt och väntade.