Kapitel 23: gul bil

Jag såg henne komma gående. Mitt hjärta slog så hårt. Hon var inte ensam. Jag kunde skymta en man. Med ens blev jag orolig, jag kunde känna suget i magen. Han var lång , maskulös och hade mycket tatueringar. Min erfarenhet av mammas tidigare män har aldrig varit bra. De har varit elaka, kriminella eller missbrukare. Jag började känna att det var ett misstag. Jag borde gå hem. Mina tankar sprang fortare än jag hann med och jag kände paniken i kroppen.  ________________________________________________ Trots paniken kunde jag inte röra en muskel. Mina fötter var som fastfrusna i asfalten och det enda jag kunde göra var att vänta.  Så stod vi där framför varandra. Jag synade henne. Hon såg frisk ut. Hon luktade gott.  ”Hej!”  Jag rycktes ur min bubbla. Min mamma kramade mig. Jag minns knappt om jag kramade tillbaka. Hennes kille sträckte fram handen och vi hälsade. Jag minns hur jag försökte tyda om han var missbrukare eller ej. Jag synade honom, uppifrån och ner. Han såg hård ut men han hade snälla ögon.  ________________________________________________ Vi sa hejdå till mannen och promenerade upp mot en parkbänk som vi slog oss ner på. Stämningen var spänd. Nervös, tyst och förväntansfull. Vi hade inte setts på så många år och vi var tvugna att lära känna varandra på nytt.  ”Gul bil!” Utbrast jag och slog till min mamma på armen. ”Gul bil” var en lek som florerade på skolan. Om man såg en gul bil skulle man slå sin kompis på axeln.   Idag kan jag tänka att det fanns 100 andra sätt för mig att bryta tystnaden på, men där och då agerade kroppen på egen hand och det enda som kom ut ur mig var ”gul bil”. Min mamma hoppade till och såg förvånad, chockad och nästan lite rädd ut.  Med ens fick jag dåligt samvete och kände att jag var tvungen att förklara vad det var jag gjort.  Mamma lyssnade, sedan skrattade hon. Och så skrattade jag. Där satt vi, på en parkbänk under träden och skrattade tillsammans för första gången på 5 år. Vi pratade länge. Om allt. Hur livet hade varit för oss båda. Hur vi levde nu. Jag frågade om hennes kille. Han var varken elak, kriminell eller missbrukare. De hade träffats på jobbet och mamma var otroligt kär.  Hennes ögon lyste och för första gången kändes hon välmående.  Vi lämnade varandra med vad jag tror var en känsla av hopp. Nu skulle vi äntligen få ta igen för missad tid. Nu skulle vi få lära känna varandra, vara i varandrad närhet och få en chans att älska varandra. Det kändes nästan surrealistiskt.  För mig var det en omvälvande period att lära känna min mamma igen. Jag hade svårt att navigera när hon var frisk och drogfri. Jag visste inte vem hon var i den sinnesstämningen. Jag visste samtidigt att den när som helst kunde ta slut. När som helst kunde hon ta ett återfall. När som helst kunde mina känslor och drömmar krossas.  Och det gjorde dem.