Kapitel 26: tiden efter

Mamma levde.  Jag satt kvar på golvet och tog in alla de känslor jag precis hade upplevt. Jag var så övertygad om att det var här vår relation tog slut, att mamma hade dött. Jag visste knappt hur jag skulle ta mig ur tanken som kom att spöka i mig länge länge. Mamma blev utskriven från sjukhuset efter ett par dagar och väl hemma igen fortsatte missbruket. Hon tog nya tabletter gång på gång, hon försvann och kom tillbaka. Telefonsamtalet blev förenade med ett konstant illamående som spred sig likt en löpeld genom mig kropp. Rösten släpade, meningarna hade inget sammanhang och allt som oftast fick jag en utskällning för att jag ifrågasatte hennes mående och missbruk.  Att ha en relation till en missbrukande förälder som vuxen ter sig mycket annorlunda sett till den man har med sin förälder som barn.  När jag var liten fylldes jag av oro, en fruktansvärt sorg och smärta. Sveket tog över hela min lilla kropp och saknaden gjorde sig påmind i varje rörelse.  Även som vuxen kunde jag känna alla dessa känslor, men jag förstod missbruket på ett stt jag aldrig tidigare hade gjort. Jag kände en enorm sorg över att min mamma gjorde dig själv så illa. Jag förstod även konsekvenserna av hennes missbruk. Hon kunde dö och jag kunde förlora min mamma. Med den vetskapen och med händelsen i Stockholm ständigt surrandes blev mitt kontrollbehov enormt. Jag kunde ringa flera gånger per dag, åka hem till mamma för att se hur hon mådde. Jag letade igenom hennes garderob, väskor, skor, allt jag tänkte att hon kanske hade gömt droger i. Jag gick från att inte vilja svara henne när hon ringde till att gå panik om jag missade ett samtal. Tänk om hon skulle dö? Tänk om jag inte kunde hjälpa henne?  I takt med att mammas missbruk eskalerade ökade också hennes skuldkänslor. Hennes ångest över vad hon utsatte oss för måste varit outhärdlig att leva med. Jag förstår det nu. Att åsamka någon man älskar så mycket smärta måste vara fruktansvärt. Hon var ju ingen dålig människa.  Men mamma såg nog sig själv som en dålig människa. Det kändes som att hon hade gett upp. Hon försvann. Hon flöt längre och längre bort från mitt liv och jag visste inte hur jag skulle få henne tillbaka. Jag minns hur hennes sambo ringde och berättade att hon var borta igen. Jag minns hur våra gemensamma vänner berättade att min mamma hade hälsat på dem och att hon var så påverkad att hon inte visste vart hon var. Mammas missbruk blev allt mer destruktivt och jag kände mig maktlös. Jag minns paniken i min kropp över att jag inte kunde rädda henne, kontrollera henne. Jag var återigen påväg att förlora min mamma. Efter månader av missbruk, stress, oro och ångest blev hon slutligen inskriven på psykakuten.  Jag minns hur jag gick genom korridorerna för att träffa henne och kände mig otroligt liten. Som när jag gick genom korridorerna på fängelset som 2-åring. Väggarna växte sig högre och högre omkring mig och jag hade svårt att greppa att jag var tillbaka här. Tillbaka på ruta ett.  När mamma blivit utskriven från psykakuten kände jag dels en lättnad. Nu var hon kanske frisk. Kanske skulle allt bli bra igen. Samtidigt var jag otroligt rädd. Jag tvekade över vår relation varje dag och kände med varje cell i kroppen att jag borde fly. Rädda mig själv. Skulle jag orka med ett svek till? Var jag inte värd mer? Dagarna gick och jag spenderade tiden i Malmö. Jag jobbade och försökte tränga undan mina känslor i fest. Jag drack och festade vid varje tillfälle jag kom över. Jag spenderade mina löner på kläder, saker och på andra saker som fick mitt dåliga mående att sakta blekna. Till slut orkade jag inte mer. Jag packade väskorna, sa hejdå och åkte. Jag var i Nice igen.