Kapitel 27: hon hette Doris

Den 18 juni 1936 på den danska ön Jylland föddes en liten flicka tillsammans med sin tvillingbror. Hon var ett utav nio barn i syskonskaran.  Den lilla flickan växte upp tillsammans med sina syskon i en fattig lantbruksfamilj och redan som barn fick hon hjälpa sina föräldrar med olika arbeten på gården.  Hon var blyg, tyst och försynt. Hon hade svårt för skolan och spenderade helst tiden på hemma på gården med sin familj. När hon var i övre tonåren träffade hon ung en man vid namn Christian. Han var charmig, driven och hon blev snart kär i honom. De blev ett par, flyttade ihop, förlovade sig och gifte sig så småningom.  Inte långt där efter föddes deras första av tre söner. Han var min pappa. Hon var min farmor.  Hon hette Doris.  Sedan dagen jag föddes stod hon där. Stark, stabil, trygg och med en kärlek jag aldrig skulle glömma.  Hennes brutna svenska var mjuk på ett sätt som fick min värld att bli lugn trots stormen som ständigt yrande runt min lilla kropp.  Min farmor var den starkaste kvinna jag mött. Livet hade behandlat henne orättvist allt för ofta men trots det stod hon där i sin egensydda väst med nackkragen som skulle hålla axlar och nacke skyddade från drag och log varje gång jag klev in genom dörren.  Hennes första man, min farfar gick bort i sviterna av alkolism strax innan jag föddes och tiden med honom var svår för min farmor.  Han var ofta elak och sårade henne. Bandet mellan henne ocn min pappa, hennes son, raserades när min farfar drev min pappa ur huset i tidiga tonåren. Hon kände en stor sorg över det. Hon önskade att hon hade varit starkare för sin sons skull och ofta klandrade hon sig själv för hur min pappas liv blev. Även om hon gjorde allt i sin makt för att hjälp honom. Ibland kändes det som att hon hade svårt att se sitt eget värde. Men jag såg henne, hon var värd allt.  När jag blev omhändertagen för första gången vid 8 månaders ålder tvekade hon inte en sekund på att ta hand om mig. Trots hennes ålder och det hårda arbete hon hade som städerska på sjukhuset i Malmö vaknade hon tidigt med mig varje morgon. Hon kokade gröt till mig vid varje frukost och badade mig varje kväll.  Det gick inte en dag under alla våra år tillsammans som hon missade att läsa en bok när jag skulle somna på kvällen. Hon gjorde allt i sin makt för att min barndom skulle få vara något vackert. Hon gav mig all kärlek hon hade och mer. Och när jag inte kunde bo kvar hos henne föll bådas våran värld. Tänk om vi hade fått spendera varje dag tillsammans.  Min farmor har funnits med i mitt livs alla skeden. När mamma tog ett återfall var farmor den första jag ringde. Jag grät och berättade vad som hade hänt. Och på något underligt sätt visste hon alltid vad hon skulle säga. Hon sa ingenting för stort men heller inget som var för litet. Hon uttryckte sig på ett sätt som bara jag och hon förstod. Och vi kunde sitta där på varsin sida av luren, tysta och fåordiga och livet kändes i den stunden lite lite lättare.  Min farmor satt på första parkett under alla premiärer i alla föreställningar jag någonsin medverkat i. Hon var min största supporter. Hon tvekade aldrig på att jag skulle lyckas. Hon gav mig självkänslan jag så ofta saknade. Min farmor var ofta en blyg och väldigt tillbakadragen person men på något sätt fick hon mig att skina oavsett hur mörk omgivningen omkring mig var.  När jag var sjuk eller låg på sjukhus hälsade hon alltid på. Hon höll min hand och tårarna rann. Det spelade ingen roll om det var en förkylning eller ett benbrott. Hon grät och jag kände mig som den viktigaste personen i hennes värld. Hon var så duktig på det. Att bekräfta mitt värde på ett sätt jag aldrig någonsin upplevt tidigare.  När min första son föddes satt hon där i väntrummet på BB. Hennes små, kalla händer med åldersfläckar på omslöt min nyfödda sons kropp och det var så fint. Jag önskar att jag hade njutit mer av den stunden men jag var nyförlöst och så rädd för att hennes kroppsstyrka inte skulle orka hålla honom. Förlåt för att jag tvivlade på dig farmor. I efterhand känns oron helt obefogad. Du var ju den tryggaste människan jag visste.  Min farmor har varit arg. Arg på mina föräldrar. Arg på mina fosterföräldrar. Hon har varit arg på systemet och arg på reglerna. Hon har varit arg för min skull. Hon har varit den enda som varit arg för min skull. Jag är evigt tacksam för det. Jag är tacksam för ilskan. Jag är tacksam för att jag slapp känna den ensam och för att jag fick lov att ta en paus från den ibland.  Pildammarna var vårt smultronställe. Ofta gick vi flera varv runt parken. Vi stannade för att mata ankorna och ofta lekte vi på lekplatsen. Vi skrattade åt ankbajset under skorna och njöt av naturen.  När vi kom hem tog vi fram hennes danska yatzi som hon såklart köpte mer utav varje gång hon hälsade på släkten på Jylland. Hon hade en tärningskopp i skinn till alla tärningar och det bästa jag visste var att sitta och lukta i den. Den luktade farmor. Jag minns fortfarande doften av skinn blandat med farmors hem i koppen.  Fia med knuff var också en favorit hemma hos farmor. Ofta spelade vi med mina kusiner som jag träffade när vi alla hälsade på som små. Det var det närmsta jag kom min övriga släkt. Farmor var vår gemensamma punkt och jag brukade längta i veckor tills jag skulle få åka till henne igen.  Ofta satt vi på balkongen tillsammans med hennes nya sambo John som kedjerökte hela dagarna. Han var en tyst dansk man med ett bryskt sätt men med ett hjärta av guld. Jag minns hur han brukade fimpa i blomlådorna som hängde på balkongen och farmor skakade på huvudet. Farbror John som han kom att kallas var en otroligt fin man och jag tyckte mycket om honom. Jag tänker ofta på deras relation och jag är så glad att farmor fick uppleva den kärlek hon förtjänade. Vi pratade ofta om farbror John medan hon blickade upp mot himlen. ”Han sitter där och väntar” brukade hon säga.  När jag vid 22 års ålder hade flyttat hem från Nice var hon den första personen jag ville träffa. Jag klev in i trapphuset och doften av nystekt fläsk spred sig omkring mig. Jag log.  Sen satt vi där och åt med ett smil på läpparna. Vi hade saknat varandra.  När det stod klart att jag hade fått jobb i Malmö men inte hade någon bostad sa farmor: ”Du kan bo hos mig!”  Jag sa ja utan att blinka. Så där var vi plötsligt, fullt levande i varandras vardag. Hon med sina bestyr och jag med mina. På kvällarna åt vi middag tillsammans, tittade på tv och spelade ett parti yatzi innan vi gick och la oss brevid varandra. Hon i sin säng och jag i tältsängen. Där låg vi och läste varsin skvallertidning innan vi somnade.  Jag fick äntligen bo hos min farmor. 22 år för sent men det gjorde ingenting, jag var hemma. Man kunde se i min farmors ögon att det fanns en sorg. Vetskapen och känslan av att hon hade förlorat en son till missbruket måste ha varit outhärdlig för henne att leva med. Hon som var renlevnadsmänniskan själv. Hennes enda last i livet var läppsyl oct minthalstabletter. Hon hade aldrig använt smink, drck inte alkohol och cigaretter avskydde hon.  Hon var en rutinmänniska utav rang. Allt gjordes med eftertanke och alla saker hade sin plats. Hon blev stressad när jag gick mott rött ljus på gatan och jackorna hängde alltid på galgar i hallen.  Trots det hade hon otroligt lätt för att anpassa sig. Kanske för att hon alltid satte andra människor först eller kanske för att pappas hårda liv att satte rutinerna på spel.  Oavsett hur glad hon var sken sorgen igenom. Det var en sorg jag kunde förstå. Jag tror att vi båda hade samma blick i ögonen. Vi förstod varandra på ett sätt som bara vi kunde. Vi hade båda förlorat personen som skulle vara oss närmst.  Min farmor Doris. Hon var två huvud kortade än mig och hennes vita korta hår var mjukt likt siden.  Hennes skratt var blygsamt och hon pratade sällan när hon inte behövde.  Hon var en liten kvinna med den största personligheten jag känt. Hennes person var likt ett väsens och energin omkring henne genomsyrades av godhet och värme.  Hon var den snällaste person jag någonsin mött. Sa aldrig ifrån och gjorde aldrig någon illa. Hon tyckte synd om dem som hade det svårt men skulle aldrig tycka synd om sig själv.  Jag önskar att hon hade fått säga ifrån mer. Jag önskar att hon hade känt sig värd respekten. För det var hon. Hon var värd allt.  I slutet blev hon lite tuffare. Hon klagade på saker hon irriterat sig på i år. Jag kände mig stolt. Nu jävlar Farmor, nu får du äntligen säga ditt. Men hon hann inte säga allt, och det kan göra mig ledsen. Samtidigt är jag glad att hon i slutet kunde se och förstå att hon hade rätt att ”say her piece”.  Idag är det två år sedan hon försvann ur mitt liv. I två år har jag levt utan henne. Något som i hela mitt liv hade känts som en omöjlighet. Jag visste inte hur jag skulle kunna excistera i en värld min farmor inte fanns i.  Jag tänker på henne varje dag. Jag hör hennes röst och kan nästan känna doften av henne. Jag drar fingrarna över vårt Fia med knuff som jag fick med mig efter henne och kan nästan höra hur vi skrattade när någon knuffat ut någon annan.  Jag steker hennes berömda fläsk och doppar æbelskiver i socker. Jag bär med mig henne i allt jag gör. Ofta möts vi mina drömmar och då önskar jag att jag kunde få blunda lite till.  Min farmor var hela min värld. Hon är en anledning till varför jag blev den jag är. Hennes storhet är få förunnat och jag är evigt tacksam över att jag fick kalla henne för min farmor. Jag älskar henne med all kärlek jag förmår.  Hon var min farmor. Hon hette Doris.  19360618 - 20201012