Flyttkartonger - vad är det?

Jo jag skulle ju sälja ett hus också... Och som någon påpekade var inte det heller så enkelt. Jag hade som tur var några potentiella köpare (så jag skippade idealista.com) men samtliga la skambud så de dissade jag direkt. En nära vän till mig blev jätteentusiastisk och sa att hon ABSOLUT ville köpa huset. "Oavsett om du säljer nu eller om 3 år så vill jag ha det" bedyrade hon flera gånger. Jag sa att jag hade några andra att kolla med men efter några dagar meddelade jag henne glatt att hon stod som vinnare.  "Ja.... just det", svarade hon och skruvade på sig lite. "Vi har varit hos banken och tyvärr får inte vi något lån så det går inte". Men suck. Kändes som en riktig kalldusch som jag verkligen inte var beredd på. Jag blev ånyo påmind om att ta ALL information, oavsett från vem, med en nypa salt. Eftersom Covidutbrottet var runt hasorna var goda råd dyra. Ville göra allt jag kunde för att få klart så mycket som möjligt innan min hemresa. "Men vet du vad?" fortsatte hon, "Vi har några nära vänner som är intresserade. Jag kan kontakta dem".  För att sammanfatta flera månader av virrvarr, oro och förtvivlan blev det detta par som till slut blev läste herr Allsmäktig högt upp det absolut mest väsentliga ur dokumentet som består av typ 75 sidor. Hans uppgift är också påpeka om det finns några avvikelser eller undantag från det som räknas som ett "normalt" kontrakt (vad nu det är). I mitt fall handlade det mest om att jag skulle betala en massa extra avgifter eftersom jag inte är spansk medborgare. T. ex. skulle jag betala någon slags kommunal skatt som normalt sett köparen ska stå för. Notarien underströk detta flera gånger och sa att det var mycket viktigt att jag skulle verkställa detta inom en månad. Konsekvensen blev, eftersom jag inte hade oceaner av tid innan hemresan och att jag dessutom är en otålig person, att jag direkt efter kontraktsskrivningen tog en taxi till kommunhuset i min lilla by. Med den tjusigt inbundna, välstämplade nya lagfarten stegade jag således in i nästa högborg för att göra mig skuldfri, åtminstone på kort sikt. När jag kom fram till "rätt" kassa tittade tjänstemannen (kvinnan) frågande på mig och utbrister "Men så här funkar det inte. Det är inte du som ska betala det här. Det är visserligen inte min sak men jag vill bara påpeka att de måste ha lurat dig" . Eh.... Jag förklarade för henne att notarien sagt att eftersom jag är utlänning så är det jag som ska betala. "Nej nej, så är det inte!", vidhöll hon och skakade på huvudet  "Jag är helt säker. Det här stämmer inte. De måste ha lurat dig. Jag kan göra det men det är helt fel, bara så att du vet". Det hela slutade med att jag ringde upp notarien, räckte över luren till kvinnan på kommunhuset, som till slut lät mig betala medan hon skakade oförstående på huvudet. Hon gjorde det väldigt tydligt att hon fortfarande var övertygad om att hon hade rätt och jag hade fel. Senare, när jag talade med en annan mäklarkompis fick jag bekräftat att jag inte alls blivit lurad. Det trodde jag egentligen inte heller. Jag använde ju mitt kontaktnät när jag valde notarie så jag visste att jag var i goda händer. De hade tydligen även gett mig rabatt i någon annan ände som jag inte riktigt förstod men huvudsaken var att det kändes bra till slut.   Men innan jag lämnade över nycklarna till köparna skulle jag tömma huset och flytta ut.  Första frågan som infann sig var flyttkartonger. Jag insåg att detta ord på spanska aldrig vidrört mina läppar och jag hade aldrig sett någon heller för den delen. Det borde vara "cajas de mudanza" men när jag använde detta uttryck för första gången ser mina vänner tysta och konfunderade ut. "Hur menar du? Inte vet jag, fråga i affären. När jag flyttade sist fick jag några på Mercadona" (mataffären). Jag googlade så klart men fick inga bra träffar förutom IKEA. Men de tog 5 EURO styck (!) för kartongerna och jag insåg att ett kalas med 70 kartonger skulle bli väldigt kostsamt och de är ju dessutom inte av höjdarkvalitet. Men allt är ju relativt, det ska gudarna veta. Stegade nämligen iväg till affären och ja.... inte en gång utan en sisådär 10-15 gånger och ibland hade de kommit ihåg att spara någon stackars överbliven låda. En del var helt värdelöst små och alldeles för tunna men ibland blev det bingo med 2-3 stycket som var helt OK. Jag höll på att bli tokig. Jo, det blev IKEA-kartonger också och sedan blev jag så glad när jag faktiskt hittade några i den lokala kinesaffären (Jo de heter så. Det vimlar av sådan i Spanien och de säljer allt möjligt, högt och lågt, men oftast till erbarmlig kvalitet). Van vid detta som är, testköpte jag 2 kartonger och jag kan säga att det var nog mitt smartaste draget det året! Underredet hade ett stort hål när man vek ihop dem. Alltså ändarna mötte inte ens varandra, om ni förstår vad jag menar. Jag hade kunnat fylla dem med fjädrar och de hade ramlat rakt igenom. Alltså på riktigt?! Till slut kom jag på att kinesaffären hade stora plastkassar så dessa och alla andra väskor, soppåsar och kassar jag kunde uppbringa blev räddningen. Behöver jag säga att kartongraggningen blev en MYCKET tidskrävande aktivitet? Blir alldeles matt bara jag tänker på det. Ni kan se det tjusiga ekipaget på bilden ovan. Inte praktiskt någonstans men mycket extra motion fick vi och inte minst flyttkillarna.  När själva flyttdagen kom hade turen att få hjälp av några vänners vänner. De blev dock lite försenade....nähä...? och den förste dök upp vid 16-tiden...och så höll de på till typ 24.00 utan paus. Men himlars vad de slet och allt tryckte de elegant in i lägenheten.  Och guess what? Jag behövde INTE flyttstäda. Något hade jag ändå lärt mig. Det var bara att lämna huset, låsa och stega iväg till notarien! Tänk vilket underbart påfund!! LYCKLIG! Kontrakten påskrivet och äntligen klart. Fyll fart nu till kommunhuset....