Man lär så länge man lever

Idag lärde jag mig ett nytt uttryck/ord. Kanske beroende på att dylika ord inte ingår i mitt aktiva ordförrådsbehov. Min väninna och jag hade beslutat oss för att lyxa till det och gå till fotfrissan, som min mormor så fyndigt kallade det. Mitt favoritställe är inte alls speciellt tjusigt men fantastiskt engagerade och duktiga händer gör allt för att mina fossingar ska bli mjuka som en barnrumpa och pimpas med skinande, proffspåmålat nagellack. Som en parentes kan nämnas att de som arbetar här har asiatiskt påbrå och är således vana vid munskydd och liknande sedan lågt tid tillbaka. Sedan Covid, och fortfarande, är hela stället helt inplastat på ett mycket kreativt och heltäckande sätt. Inte vackert men väldigt effektivt ser det ut som. Personalen bär fortfarande munskydd men hade nu skippat visiren och kunderna behöver i nulägget inte ha munskydd. Oavsett känns hela stället bombsäkert mot vilken basilusk som helst.  Där sitter vi och njuter i godan ro och mitt emot 2 lager plastskynken sitter 2 andra kunder och får sina naglar fixade. Vi är alltså 4 kunder och 4 personal som sitter där samtidigt. Ungefär var 5e minut tittar det in en tant eller dam, vad man nu vill kalla dem, och frågar om det finns någon tid typ NU. (Vi hade så klart bokat flera dagar i förväg men vi är ju konstiga svenskar. ). Personalen reagerar inte och är minst sagt oengagerade när det gäller att bemöta nya kunder så efter ett lååång tag tittar de upp och säger "Vänta" eller ibland "Kom tillbaka om en timme". När tant 5 öppnar dörren ropar hon "Haceís las tiras?". Jag lystrar och undrar, vad är las tiras...? "Si" svarar en av fotfixarna. "Var vill du ha dem?" Tanten småler lite och tittar ner över sin kropp och säger- "Därnere, vad kostar det?". "Beror på hur mycket", får hon till svar. "Hela", replikerar hon snabbt. "19 Euro kostar kalaset...". Hon ska vaxas alltså har jag fattat nu och jag sufflerar konversationen till min svenska väninna och kan knappt hålla mig för skratt. Nu är vi 8 pers förutom den potentiella kunden som har koll på läget.  Detta påminner mig om ett besök hos frissan med min dotter för ett antal år sedan. Har skrivit om det tidigare men kör en liten repris. Min vana trogen gick jag till salongen för att boka tid tre dagar innan. Absolut inga problem. Det fanns inte en enda människa som hade bokat något utom jag trots att salongen har typ fem frisörer och full rulle hela tiden. För man bokar egentligen inte tid hos frisören här kom jag på då. Kanske hos de kända frisörerna i den stora staden men nej oftast inte. Man viker liksom en förmiddag eller en eftermiddag och så går man dit och "Sätter sig i kön", eller så sticker man in huvudet och frågar, "Vem är sist? eller "Hur länge dröjer det?" och så får man en "slottid" att ungefär komma tillbaka till. Sedan tillbringar man några timmar där, tills det är klart helt enkelt. Och att man kan njuta av det blir ganska snart uppenbart för oss båda. Konversationen och stämningen inne hos frissan är nämligen obetalbar. Alla pratar i mun på varandra. Plötsligt tittar en ny kund in och säger något lustigt, eller så kommer postmannen, någon leverantör eller ett bud. Det kommer in både söta barn och hundar som i princip alla gullar och konverserar med.  Efter en stund frågar en av frisörerna om någon vill ha kaffe. De vill flera stycken så börjar han ta upp beställningar och kilar sedan in till grannbaren och hämtar. En tant (kund) är lite trött på att sitta så hon reser sig upp och börjar sopa golvet under livligt gestikulerande, men hon gör jobbet ganska bra ändå. En annan som också blivit lite uttråkad är tydligen massör börjar gå runt och knåda frisörerna som står och arbetar vid sina respektive stolar, varpå de avbryter sin aktivitet en stund och med glada suckar tar emot denna handpåläggning. Plötsligt kommer det in en dam som också vill ha tid och undrar när det är dags. Hon passar på att berätta att hon slutat röka och att det är tufft just nu men det går ganska bra ändå. Hon får sin "tid" och går ut för att göra ett ärende, vilket hon alltså också har upplyst oss om. Några minuter senare tittar en man in och skrattviskar. "Sa inte Maria att hon slutat röka? Haha, hon står där upp i baren, den lite längre upp förmodligen för att inte vi skulle se henne och röker för fullt. Ska jag gå upp och skrämma henne?" Alla skrattar och någon passar på att berätta om en annan dråplig historia om en annan som skulle sluta röka. Dottern och jag bara sitter och njuter av hela denna underbara upplevelse. Flera gånger kan vi inte hålla oss för skratt men det är ju inte meningen heller. Den är som en Almodovarfilm som vi inte vill ska ta slut. Eller som dottern säger när vi kom ut: "När jag är en gammal tant vill jag också sitta där inne och bara vara..."