Mi abuelita - La señora Inger

Då är det äntligen dags att återvända till mitt "Querida España". Jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva ner mina reflektioner över de skillnader jag upplever varje gång jag "byter Sverige mot Spanien", och tvärtom. Så nu eller aldrig är det dags att börja blogga, vi får se hur det går. Det blir spännande att se om jag kommer ihåg allt jag tänkt på alla tidigare gånger eller så blir det något nytt.Bienvenidos (välkomna) till min blogg, om du vill.Idag tänkte jag prata om roten till allt, om min mormor, "mi abuelita". Det är tack vare henne jag har haft den stora förmånen att delvis bli formad och växa upp i en annan kultur, mitt kära Spanien.   Min mormor var en kvinna före sin tid på alla sätt. Hon var en oerhört stark kvinna som gick sin egen väg. När hon gifte sig med morfar vid 25 års ålder år 1934 visade det sig att hon hade körkort, vilket inte han hade. Ni kan ju tänka er chocken när han fick reda på det. Mormor älskade att resa och upptäcka nya kulturer och det gjorde hon oftast själv. Hon var en fantastisk fotograf och hade alltid två kameror hängande runt halsen, en för färgfoton och en för svart/vita. Det tog en evighet när hon hon skulle ta sina bilder och det var jättejobbigt att vänta, men i efterhand sitter vi här med en stor skatt av magiska bilder på motiv som ingen annan någonsin hade fotograferat. Huset jag sitter i nu (2017) och skriver köpte hon 1968. Hon berättade för morfar att hon ville köpa det vare sig han ville eller inte och det gjorde han inte till en början, men han lärde sig också så småningom att älska denna underbara plats.  Jag fattar egentligen inte hur hon hittade detta hus just här för det var verkligen ute på vishan. Då mycket mer än nu. I byn bodde kanske 200 pers när alla var hemma och det var i princip bara bönder och fiskare. Det fanns en liten affär där man handlade allt (och det var inte mycket) över disk. Mittemot låg en bar och där satt byns alla gubbarna och spelade domino så fort de hade möjlighet. Deras fruar var så klart hemma och skötte hem, hus och barn.  Jag var alltså 7 år när jag kom hit första gången med mina föräldrar och det var verkligen en stor kulturell skillnad. Det var ganska många som inte hade det så gott ställt men det funkade ändå på något sätt. Nästan första dagen tog min mormor mig i handen och tog mig till en bondgård som låg precis bredvid vårt hus. Där bodde nämligen en flicka som var jämngammal med mig som hette Mariló och i princip lämnade hon mig där och gick hem själv. Vi hade så klart lite svårt i början att kommunicera men det stökade vi över ganska snabbt. Familjen hade kaniner på taket, katter och hundar och framför allt en massa hönor och en tupp som sprang omkring lite överallt. Det fanns också en stinkande svinstia med grisar …som förmodligen inte hade det så bra. Det luktade inte jättegott just där, men det var  otroligt spännande att få upptäcka denna nya värld. En jättebra sak med Mariló var att hon hade en massa andra kompisar, bl a hur många kusiner som helst. En av kusinfamiljerna bestod av 12 barn och de hade det verkligen knapert och bodde i ett mycket spartanskt hus med stampat jordgolv. De var urgulliga mot mig och ville alltid bjuda mig på något när jag kom på besök trots att de knappt hade något själva. Man kan nog säga att jag verkligen lärde mig här att vara tacksam över hur bra jag hade det. För min mormor var det väldigt viktigt att ta seden dit man kommer och inte vara förmer på något sätt. Därför hade hon snabbt stenkoll på hur man uppförde sig och anpassade sig till den spanska kulturen och jag lyssnade och lärde och sög i mig som en svamp. En av de första principerna jag lärde mig var hur viktigt det är att dela med sig. Bl a berättade hon att man alltid måste fråga alla runt omkring en om man äter eller dricker något. D v s om jag har en Cocacola ska jag fråga andra omkring mig först om de vill ha innan jag dricker själv. I en grupp om alla har med sig picknick och tar fram sin macka eller vad det har med sig, så frågar man alltid andra först om de vill smaka. Förmodligen kommer de att säga nej men jag måste fråga. Om man råkar besöka någon mitt i maten (vilket man helst bör undvika men det går ju inte alltid) måste man säga "Que aproveche" _ "Smaklig måltid". Då kommer de i sin tur att fråga dig "Vill du äta?". Då ska man artigt svara "Nej tack" även om man är jättehungrig. De kommer sannolikt att fråga dig en gång till och då ska man fortfarande säga "Nej tack". Om du får frågan en tredje gång och de verkligen insisterar, är det ok att säga ja. Jag tycker det är en väldigt trevlig sed som känns självklar egentligen. Den och många andra seder och bruk lärde hon mig och när man är liten går det där med anpassning fort så i princip "flyttade jag hemifrån" och fullkomligt hängav mig till den spanska vardagen. Efter 3 år köpte mina föräldrar ett eget hus som låg 200 m bort. Min mormor hade ofta väldigt mycket vänner på besök så det blev lite trångt kan man säga. Mina föräldrar såg mig knappt. Så fort jag kom hit blev jag som en liten spanjorska, fast blond och blåögd.  Min mormor blev också som en spanjorska när hon kom hit. Hon älskade allt som var spanskt, provade allt och ville lära sig nya saker hela tiden. Hon pratade dock spanska med ganska stark svensk brytning men vad gjorde väl det. Hon skrattade hela tiden och använde hela kroppen när vokabulären saknades. Det gick hur bra som helst. Alla älskade henne. "La señora Inger". Under siestan (när alla vuxna sov) fick alla barnen vara hos mormor och leka, rita med en massa färgpennor (som inte var alltför vanligt på den tiden), skratta och ha kul. Igår stötte jag på den lilla flickan som står till höger om min mormor på fotot. Jag berättade för henne om den här bilden på henne och mormor som skulle hamna på min blogg och hon sken upp som en sol. "Å, la señora Inger, hon lärde oss engelska", berättade hon. "Va? Jag hade ingen aning", svarade jag. "Jodå", fortsatte hon, "Vi hade varsitt skrivhäfte och så lärde hon oss engelska och vi skrev i boken. Ibland kom hennes engelska väninna och sjöng sånger med oss, och så började hon sjunga "London Bridge is falling down...". Jag är inte förvånad. Det var typiskt min underbara mormor. Hemma i Huskvarna ordnade hon studiecirklar i spanska för sina vänner och alla andra som var intresserade. Nä det var inte en kvinna som stod och tittade på... Ja så det är mycket jag har att tacka min lilla mormor för. Utan henne hade jag som sagt aldrig fått uppleva allt det här och det hade inte blivit någon blogg heller för den delen. Långt senare förstod jag hur mycket jag tagit efter min mormor på många andra områden och jag är nog, eller åtminstone vill jag tro det, väldigt lik henne på många sätt. När jag tänker på henne blir jag varm i hjärtat, ser hur hon umgås med alla sina jättemånga vänner och kan höra hennes ljuvliga skratt. När jag går ner till playan på kvällen och tittar upp mot stjärnorna vet jag att hon är där någonstans och ser mig. Jag är säker på att hon ser ner på mig och är glad och tacksam över att jag tar hand om hennes hus och pratar med hennes grannar, fast det nu är barn och barnbarn som har tagit vid.  ¡Gracias por todo mi querida abuelita!  Det här fina fotot tog mormor på mig när jag var typ två år. Det var första gången jag var i Spanien, i Pedregalejo utanför Málaga, hos en väninna till henne. Här är en bild från en lokala bysommarskolan jag fick gå i. En sådan hade man för att inte barnen skulle glömma det de lärt sig under året. Konstigt tyckte jag men var glad att jag fick vara med. Den vackra damen till höger var min fröken och hon hade dessutom en affär som hon drev samtidigt som hon undervisade. Hon hette Encarnación (som betyder förköttsliggande, förkroppsligande) och var en ljuvlig människa. Hon hade ett underbart leende och var så himla vacker och dessutom lärde hon mig att läsa på spanska. Dessutom trodde hon att hon lärde mig räkna också. Jag fick nämligen skriva alla siffror 1,1,1,1,1,1,1, i rader. 2,2,2,2,2,2.... . Inte det jag uppskattade mest kanske, men jag gjorde så klart som hon sa.