Alla drömmar är uppfyllda

Så låg de då där, de fyra biljetterna. Håkan Hellström på Ullevi i Göteborg, fyra konserter. Biljetter anskaffade för tre år sedan, i slutet av augusti 2019. Det kom ju en pandemi i vägen och de tänkta konserterna i juni och augusti 2020 flyttades fram till 2021 och sedan till 2022. Och ärligt talat, med fullt grasserande pandemi förra sommaren, kändes det i det läget mycket tveksamt om det här överhuvudtaget skulle kunna gå att genomföra. Men… det gick. Det är inte bra att köpa biljetter så långt innan man ska se något, men det här var ju också extraordinärt. Hur som helst hade jag inte full koll på biljetterna nu när det närmade sig. Jag vet att jag kom med bil från Stockholm den dag då biljetterna till den första och enda annonserade konserten skulle släppas och att jag stannade vid det då fortfarande existerande biljettombudet på Konsert & Kongress i Linköping och köade där i några timmar. Biljetterna till konserten 12 juni 2020 skulle släppas 10.00. Jag vet att jag där köpte biljett till mig och också till Pia, som jag känner från en resa, och att jag också köpte till oss två när det fem minuter senare släpptes även till en andra konsert. Biljettstress! Så långt visste jag, men i mitt huvud har det sedan varit att jag köpte till de två ytterligare konserter som tillkom på nätet. När jag nu i sommar inte kunde se de riktiga biljetterna där, men jag tyckte mig se att det var två biljetter till varje konsert blev jag brydd. Vem kunde jag ha köpt till mer? Det var inte till Pia, men till vem då? Jag hade ingen aning och visste inte hur jag skulle komma fram till det. När det närmade sig konserterna kollade jag de fysiska biljetter jag hade och då var det samma bokningsnummer på dem som på det som jag kunde se som icke riktiga biljetter på nätet! Hur hängde det här ihop? Hade jag inga biljetter till de två sista ändå?! På tre år hinner man glömma en del. Jag kom på att jag nog i samband med biljettsläppet haft kontakt med Therese, som jag känner från just Håkan Hellström-konsert, och jag tittade på den Messengerkonversation vi haft den aktuella biljettsläppdagen den 23 augusti 2019. Nu klarnade det. Det visade sig att biljetter till konsert 3 släpptes fem dagar senare och att Therese ordnat med biljett till mig dit. Och även till konsert nr 4 som precis som nr 2 släpptes bara några minuter efter den första. Biljettstress var ordet! Nu visste jag i alla fall att jag hade biljetter och att det var Therese som ordnat dem och jag kollade i ett kuvert jag sett, men inte tänkt på. Där låg de! Puh! Nu var det kontroll på läget. Så… nu låg de alltså där, alla fyra biljetterna. Den till konsert 1 hade legat löst på ett bord, överst, och den var solblekt inte minst eftersom jag åkte ifrån biljetterna och fastnade i utlandet i drygt 16 månader när pandemin slog till. Biljetten till konsert 2 hade tydligen stuckit fram lite under den andra och den var solblekt i ena kanten. De två som legat i kuvert var förstås ”intakta”. Fyra fysiska biljetter alltså, inte sådana som man skrivit ut eller bara visar upp i mobilen. Var det här de sista fysiska biljetterna? Tanken slog mig när jag satt i bilen och körde till Göteborg för konsert 1. Sedan 2019 har Ticketmaster lagt ned alla sina ombud så nu köps allt via nätet. Inga mer fysiska, ”riktiga”, biljetter alltså. Fyra biljetter, fyra konserter, och det gällde att tänka så att man hade rätt biljett till rätt konsert. Nåja, man hade i alla fall inte krånglat till det med att kasta om något så den biljett som gällde till den första konserten 2020 gällde nu till den första 2022. Och så vidare. 12/6 2020 blev till 20/8 2021 och sedan till 19/8 2022 och 28/8 2020 blev till 27/8 2021 och sedan 26/8 2022 enligt samma system. Lite bökigt att hålla reda på när det stod fel datum på biljetterna, men det skulle väl gå bra. Jag kan inte påstå att jag kände mig lika taggad på de här konserterna som jag var när biljetterna köptes 2019, men självklart skulle jag gå. Jag har sett alla Håkans tidigare konserter på Ullevi – den 2014, de två 2016 och de två 2017 – och ville förstås nu se även dessa. Det är något speciellt med Håkan och Ullevi onekligen. Men ändå. Tre år har gått och med pandemin har jag kommit ifrån det här med konserter en hel del. Jag har sett allt med Ulf Lundell i sommar, men inte mycket annat. Jag var alltså inte riktigt så taggad som när biljetterna köptes, men Ullevi skulle det bli. Gånger fyra. Hur ska man då sammanfatta fyra kvällar på Ullevi med inte alltför lång text? Ja, det är inte helt enkelt. Det är drygt tio timmar med Håkan på scenen, mycket att smälta. Jag kan i alla fall konstatera att det blev fyra konsertkvällar som skiljde sig från varann en hel del. En analys av de fyra setlistorna ger vid handen att det var som två olika upplägg, ett till fredagskonserterna och ett till de på lördagarna. De fyra första låtarna var identiska de två fredagarna, liksom de sex första på lördagarna. Endast den inledande fick inleda alla fyra konserterna, i övrigt skiljde det sig helt. Även senare i seten fanns det ett fredags- och ett lördagsupplägg, men till delar var det samma vid alla fyra. På fredagarna kom den tämligen stora låten Din tid kommer redan som andra låt medan den på lördagarna kom som extranummer. I mitt tycke fungerade det bättre med den som extranummer. Det är en låt som det liksom byggs upp till och som hör hemma mot slutet av konserterna. Men visst gick det bra att få den tidigt också. Jag är inte så kräsen. När jag till fots var på väg den sista biten till första konserten, för nu två veckor sedan, hade jag kontakt med min vän Fredrik. Han hade två läktarbiljetter extra och han blev inte av med dem så jag hakade på honom dit först. Nu visade det sig att det var rejält långt bak och eftersom vi båda även hade ståplatsbiljetter kunde vi enkelt passera en kontrollant och inta innerplan. Med ytterligare tre konserter framför mig där nere hade jag kunnat tänka mig att ha läktarplats på den första, men de där platserna var för långt bak så det var bra att vi gick ner. Det var inga problem att komma fram till det främre området och vi intog platser rakt ut från den tunga av scenen där mycket av konserten utspelade sig. Vi stod en bit bak, men jag tyckte att det var en bra plats. Uppvärmare på de två första konserterna var Damorkestern och Per Andersson och det var i stora drag en hyllning till Lasse Brandeby och hans rollfigur Kurt Olsson. Damorkestern var ju en del i ”Kurtans” program. Per Andersson med nämnda orkester gjorde ett bra jobb för att värma upp den tillströmmande publiken och utöver en del av de låtar som Kurt Olsson sjöng med Damorkestern när det begav sig blev det också Grotescolåten Göteborg e staden på G och i den engagerade Per Andersson publiken i att sjunga med. Han tog över Ullevi redan innan Håkan H fick chansen. Jag trodde att det skulle vara samma förband även andra helgen, men då skulle det visa sig vara annat. Jag återkommer till det. Lite efter 21 fredagen den 19 augusti drog den första av de fyra konserterna i gång och det regn som hängt i luften länge drog i gång ganska så samtidigt. Till en början var det bara ett mycket lätt och högst hanterbart duggregnande, men efter en stund kom det mer och de flesta av oss i publiken krånglade oss in i knepiga engångsponchos. Det regnade en hel del en stund, men sedan avtog det och det blev inte alls så farligt som det såg ut när jag kollade prognosen på morgonen. Då såg det ut att bli ett ganska ihållande regn under hela konserten. Nej, det här blev inte så farligt. Istället kunde man relativt torr efter drygt två och en halv timme med Håkan på scen gotta sig åt att man fått en gediget genomförd konsert med väl utvalda gäster i form av Daniel Lemma, den för mig helt okända Daniela Rathana och Lykke Li. Och inte minst Göteborgsoperans orkester i en del låtar. De lyfte de låtarna till nya höjder. Jag saknade favoritlåten Shelley, men på det hela taget var det en bra kväll och jag var nöjd. Jag kände mig definitivt mer taggad på de kommande tre konserterna än jag var innan det drog i gång denna första kväll. ”Ganska magnifikt” tror jag var det jag uttryckte om konserten direkt efter, men jag kunde nog ha förstärkt det något genom att säga ”tämligen magnifikt” istället. Ullevi invigdes 1958 och bland allt annat stort som hänt där finns att Ingemar ”Ingo” Johansson boxades mot Eddie Machen där det året, med 53 614 i publiken. När jag tog mig till Ullevi för den andra konserten kändes det i boxningstermer som att jag gick dit för rond 2. Upp i ringen igen. Publikkapaciteten har utökats sedan 1958 och vi var drygt 68 000 som trotsade väderprognosen den första kvällen. I rond 2 var vi nästan 70 000. Nu blev det lite slumpmässigt att jag stod på vänstra sidan av scenen. Det var med mycket sned vinkel, men fördelen var att det var mycket yta att röra sig på. Det var skönt att slippa stå och trängas och behöva sträcka på sig om man ville se något. Håkan är också bra på att röra sig så han var ute mycket även på den kanten. Det man inte såg på scenen kunde man se på skärmar. Bäst såg jag helheten med det som var på scenen och skärmarna första kvällen eftersom jag då hade den rakt framför mig, men det här var också bra och hade som sagt andra fördelar. Det var verkligen ett raffinerat scenbygge med stora skärmar och filmer och bilder som rullade. Det gjorde det hela till en helhetsupplevelse, inte bara ett knippe låtar framförda på konsert. Konfetti och fyrverkerier fick vi också på köpet. Denna andra kväll var det alltså ett annat upplägg och det var i mitt tycke bättre att få Din tid kommer som extranummer. Dessutom fick jag min Shelley och det kändes stort när Håkan tog ut Amena Alsameai på scen till låten Tro på livet. Amena fick mig att se vidare på Idol förra året, så länge hon var kvar. Hon var som ett väsen som gjorde låtarna på sitt personliga sätt. Att gissa vilka gästartister Håkan skulle plocka upp 2022 var inte lätt att gissa och att Amena var en av dem var verkligen en positiv överraskning. Daniel Lemma var gäst även denna andra kväll och utöver dessa dök någon för mig i princip helt okänd upp och det med en låt som tydligen var hans. Victor Leksell var det och namnet har jag hört, men inte mer. Det såg ut som en ung spoling men/och mängder av unga tjejers mobiler åkte upp i luften för filmande och fotande när han visade sig. Tydligen har hans låt Svag (vilken jag aldrig hade hört) 177 miljoner(!) streamingar på Spotify, detta nämndes när han dök upp som gäst även andra helgen. Inte min kopp thé, men populär bland många var han. Det byggde upp till en fin final på konserten och som extranummer kom I dina armar, Din tid kommer, Det kommer aldrig va över för mig och Du är snart där. Och efter fyrverkerier blev det Valborg, liksom första kvällen. Det är inte alla låtar jag har koll på titlarna på, men efter x antal konserter med Håkan på Ullevi och andra ställen känner jag igen det mesta. Stor avslutning var det verkligen och kanske är jag färgad av de som kan sin Håkan mycket bättre än jag, men det här var kanske den bästa av de fyra konserterna om man nu ska sammanfatta helgerna. Det verkar vara den ganska entydiga uppfattningen och jag är nog böjd att hålla med. När allt var slut (och jag tror att jag fick det till att vara två timmar och 41 minuter den här andra konsertkvällen) dröjde Håkan kvar på scenen länge. Han slängde ut rosor till sina fans och några lyckliga lyckades fånga dem. Efter fem dagars andrum var det så dags för tredje konserten av de fyra, rond 3 om man så vill, och det fina sommarvädret tycktes bestå. Det lilla regnandet en vecka tidigare var glömt och förlåtet. Den här kvällen intog jag en plats på läktaren i väntan på själva konserten. Jag kom annars tidigt och stod hyggligt bra till där nere, men så såg jag upp mot den närmaste läktaren och det såg bekvämt ut att sitta där ett tag. Solen sken där också. Jag tänkte att jag kanske kunde sitta över förbandet i alla fall. Alla konserterna var utsålda, men tre år efter biljettköp valde en del att inte gå och kanske var det därför det faktiskt blev en plats över till mig där på raden där jag satt mig, även på själva konserten. Det var en bra plats på rad 17, inte alltför långt från scenen och med häftig utsikt över folkhavet där nere. Förband denna tredje kväll var något som hette Selestkvintetten (som stod skrivet med stort K bakom där på scen och som möjligen ska skrivas så) och det var ett lite udda inslag i sammanhanget. Min vän Fredrik, som så dags satt bredvid mig, plockade upp att det var åtminstone någon Håkan-cover de spelade. Kanske var det Håkan-covers alltihopa. Jag kunde inte riktigt urskilja vad det var. Lite seg väntan på själva den riktiga konserten sedan, men vid nio eller strax efter var det dags. Tredje konserten i den här konsertserien, åttonde totalt för Håkan på Ullevi. På väg in hade jag tagit bild på en platta utanför Ullevi. Där stod det aktuella publikrekordet, 70 144, skrivet. Den här kvällen var det snudd på att nå dit. Tydligen var vi 70 109 på plats den här fredagen. De fyra konserterna skiljde sig alltså från varann en del och den här gången blev det en annorlunda inledning, ett anslag till själva konserten. In på scen kom nämligen The Tallest Man on Earth, ensam med gitarr, och framförde Håkans För sent för Edelweiss. Att det var just The Tallest Man on Earth fick jag veta efter konserten. Jag har bara sett honom på festival tidigare (på Way Out West) och hade ingen koll på att det var han som nu gjorde entré. I gästväg var det annars, senare, repris för Daniela Rathana och innan dess Miriam Bryant. Det var snyggt genomförda duetter i båda fallen, backade av Göteborgsoperans orkester. Mäktigt! Fingertoppskänslan vad gäller gästartister/gäster fick sig en rejäl törn den här kvällen för när Håkan som extranummer bjuder upp Greta Thunberg och Fridays For Future på scen och de får framföra sitt budskap blir det inte bara förvånande utan också mycket tveksamt. Håkan Hellström har hållit sig ifrån politiska markeringar och när han nu släpper upp detta på scen delar det publiken någonstans på mitten. En del valde till och med att lämna Ullevi. Nu är det som Fridays For Future, med Greta i spetsen, står för förstås i grunden inget illvilligt utan mer ett uttryck för stort engagemang och känner Håkan då att han vill lyfta fram dem får det väl vara hans val. Fredag var det ju dessutom, passande nog. Unga fröken Thunberg tillhör inte mina favoriter, men jag väljer att se det som att det här var lite i linje med annat som Håkan förmedlar från scen. Han har valt att plocka fram unga artister som gäster och han närmast uppmanar den unga publiken till att sjunga och spela etc. En dag kan det vara de som står där, med sin egen Känn ingen sorg för mig Göteborg, säger han. I den kontexten väljer jag att se det här tilltaget att låta Fridays For Future synas inför 70 000 på Ullevi, ungas engagemang alltså. Men tveksamt var det. Håkan är ju inte direkt den första artisten som hyllar Greta Thunberg och här fick hon dessutom sjunga tillsammans med honom i Tillsammans i mörker. Efter detta inslag/avbrott återgick verksamheten till det mer normala och den plockades upp med hjälp av kända Håkannummer som Det kommer aldrig va över för mig, Ramlar och Du är snart där. Och sedan, tillsammans med Miriam Bryant och Daniela Rathana, kom låten Ett sista glas, låten som Miriam gjorde i Så mycket bättre. Håkan svingade med skumpaflaska och glas för att accentuera detta med det där sista glaset. Ännu återstod dock en kväll innan det allra sista. Det återstod en lördag också där på Ullevi. Och lördag och ännu en fin konsertkväll blev det. Något lite av regn var det under dagen, men molnen skingrades när det närmade sig konsert och någon risk för regn förelåg inte. Värre var det på andra håll. I Linköping begick Lars Winnerbäck turnéavslutning och där föll det närmare 150 mm under ett dygn så den konserten blev en blöt tillställning. Tack och lov slapp vi det ovädret på Ullevi. Det här med konserter utomhus på sommaren är nyckfullt. Jag gjorde repris av att gå upp på läktaren på högra sidan – man kommer dit eftersom man har tillträde till toaletter och serveringar – och det blev att jag blev kvar hela konserten eftersom jag till min förvåning hade tre platser helt till mig själv där på rad 10-12 någonting. Jag hade väl tur för denna den fjärde kvällen slogs det gamla publikrekordet och det med råge. 71 977 var vi tydligen som fått våra biljetter kontrollerade den här kvällen och därmed var nytt nordiskt rekord ett faktum. Förband den här kvällen var Daniela Rathana och som gästartist fungerade det bra med henne, men som egen spelning föll det inte mig i smaken direkt. Det var inte riktigt min musik. Men låten Kyss är rättså OK. Dags för grande finale sedan, kväll 4 av 4 för Håkan Hellström på Ullevi. Ganska tidigt redogjorde han för att det var nytt publikrekord och det är klart att han måste vara stolt över det. Nu fick vi åter lördagsupplägget på konsert och ett tag tänkte jag att det kändes som att det höjdes ytterligare ett snäpp från redan tidigare hög nivå. Det kan ha varit med att Amena Alsameai åter gjorde Tro på livet med Håkan och att det sedan byggde på med Jag har varit i alla städer och min personliga favorit Shelley, den mäktiga När lyktorna tänds och annat ända fram till En midsommarnattsdröm och En vän med en bil. Det var verkligen mycket, mycket bra där! Det blev dock lite av tvärnit sedan, inte med den där vännens bil utan direkt efter. Det blev åtminstone en rejäl dipp och egentligen ett konsertmässigt självmord att där, efter denna mycket väl uppbyggda spelning, åter plocka upp Greta Thunberg med följe på scenen. Burop hördes rakt bakom mig och vare sig vi ville eller inte fick vi nu under några minuter lyssna till det de hade att säga. Det sänkte ju onekligen tempot rejält. På fredagen kom de efter det naturliga avbrott som är innan extranummer, men nu var det mitt i ett skede av konserten där det verkligen var inne i ett flow. Nej, det blev inte bra. Inte blev det mycket bättre av att det följdes av gästande av Victor Leksell heller. Det tog till Känn ingen sorg för mig Göteborg (med även där Leksell inblandad) innan konserten kunde ta fart för att lyfta igen. Nu kom de avslutande låtarna i huvudsetet och sedan ett mycket snyggt koppel med extranummer. Miriam Bryant återkom som gäst och när hon tillsammans med Håkan framförde Nordhemsgatan leder rakt in i himlen var det ett av de allra finaste minnena bland många från de här två helgerna. Miriam var iklädd någon slags kombination av sjömanskostym och slöja och hon och Håkan såg nästan ut som ett brudpar när de gick ut på scentungan som leder ut från huvudscenen. Mobillampor lyste upp Ullevi precis som flera gånger tidigare under de här fyra konserterna, Göteborgsoperans orkester spelade och sensommarkvällen var i det närmaste ljummen. Det övergick i Det kommer aldrig va över för mig och även nu med Miriam Bryant. Nu hade konserten hämtat upp sig och mycket bättre än med Din tid kommer och Du är snart där, fyrverkerier och sedan avslutande Valborg blir det inte. Så ror man en publikrekordskväll i land. Efter Valborg tog jag mig till slut ner på innerplan och de flesta i publiken lämnade förstås direkt, men kvar på scenen fanns även denna kväll huvudpersonen, Håkan Hellström från Frölunda. Det var som att han inte ville lämna scenen. Nu stod han där med ett fång rosor igen och slumpmässigt kastade han ut dem en och en till den del av publiken som var kvar. Han kastade ut rosor på båda sidorna av scenen och ute på ”tungan” och jag fick en känsla av att han gärna skulle ha velat ge en ros vardera till alla oss 71 977 som denna kväll var med och slog det där publikrekordet. Med alla rosor utslängda satte sig Håkan ner och sjöng med i den mäktiga Hey Jude som dundrade ut från högtalarsystemet och det tog en god stund innan han lämnade scenen. Alla drömmar är uppfyllda heter låten som inlett alla fyra konserterna denna sena augusti i nådens år 2022 och den låten får ge rubrik till det här inlägget. Vad annat kan man tänka om det här? Nio gånger har han fyllt Ullevi nu, stadens son. Snacka om att kunna bli profet i sin egen stad. Större än så här går det inte att få det och alla drömmarna måste väl därmed vara uppfyllda. Hur går man vidare efter det här, liksom? Redan när jag såg den första konserten med Håkan på Ullevi 2014 såg jag det där med att han liksom inte ville gå av scenen. Då hade han fyllt Ullevi en gång och drömmen var väl uppfylld redan där. Det var stort att se honom där nere då, från den gången en tillbakadragen plats högt uppe på läktaren. Det hela är väl att betrakta som ett fenomen egentligen, Håkan + Ullevi. Jag såg att Håkan Steen i sin recension i Aftonbladet kallade honom ”falsksångaren från Frölunda” och det inte alls på något negativt sätt. Håkan sjunger som han gör och många har synnerligen svårt för både honom och hans sångröst, men efter att nu ha upplevt nio konserter med honom på Ullevi måste jag säga att det är något speciellt. Håkan Steen skriver också ”entertainer” om sin namne och just entertainer är det som jag har tänkt under de här kvällarna. Det sjungs, showas, dansas, gås lite som Chaplin med käpp och det utstrålar stor värme. Och en del av låtarna, som i flera fall kan vara tämligen anonyma på skivorna, lyfter till oanade höjder live. Det är arrangemangen, livekänslan och kanske själva Ullevi som gör det. Utöver att jag haft ”Släng ner nyckeln min fina / Och få mig av den här jävla gatan” från Shelley i huvudet nu under den knappa vecka som gått sedan den sista konserten har jag i samma huvud även haft det som Håkan sjunger i Du är snart där. På sitt sätt sjunger han ”Jag tro-o-o-or / När vi går genom tiden / Att allt det bästa / Inte hänt än…” om och om igen, som ett mantra. Det är ett fint budskap och det är nog lite lättare att tro på det när man är 20 och ung där längst fram i publiken än när man är 57, men det är ändå textrader som är fina och värda att ta till sig. När den där låten ackompanjeras av fina svartvita filmbilder på Charlie Chaplin med damsällskap och låten mynnar ut i ett magnifikt fyrverkeri som går hela vägen runt Ullevi är det ännu ett sådant där starkt minne man tar med sig från helgerna på Ullevi när man lämnar konsertplatsen och sommaren bakom sig och går in i hösten.